uppfortsomfan

Idag hade jag möte, planering eller vad dom kallade det. Varför kan jag omöjligt förstå i efterhand. Varför jag tvunget skulle medverka kan jag verkligen inte se. Aldrig mer. I framtiden får dom ha sina möten alldeles för sig själva.

Jag försökte hålla huvudet högt innan, försökte tänka att det kunde bli bra. Försökte undvika att känna paniken öka när klockan närmade sig fyra och mina fötter närmade i rask takt förflyttade sig längs stpaulsgatan. Det gick tills jag kom innanför dörren till mötesrummet. Jag grät i en timme i sträck, ihopkrupen i stolen med ansiktet gömt satt jag och undrade om någon kunde dra ut kniven som satt rakt genom mitt bröst och lät tårarna droppa. Ljudlöst. Jag mår inte bra med många människor som sitter runt mig och pratar om mig, jag kan inte svara, jag kan inte tänka, jag har bara ångest, jag är bara ångest. Jag vet inte hur många gånger under den där timmen som jag fick tvinga mig att sitta kvar och inte ta min jacka och bara rusa därifrån för att få andas. För att slippa.

Jag är frisk, scä har inget att erbjuda, det hade dom bestämt sig för redan innan mötet och ingen försökte ens fråga mig hur det ser ut nu. Jag vet inte var deras bedömning kom ifrån. Vad som rent konkret gjordes var en genomgång av behandlingen jag hade där senast (inklusive felsägningar, saker vi skulle gjort som inte gjorts) och en genomgång av hur min kontakt med psykiatrin ser ut. Enligt dom ska jag ha haft både mål och delmål med min behandling på scä, jag har inte sett några. Enligt dom har vi pratat mycket om oro kring viktuppgång, enligt mig var det precis det jag ville prata om men inte fick. För det var inget dom kunde erbjuda mig om jag inte gjorde det i grupp. Enligt dom är jag vansinnigt frisk för dom såg min normalvikt. Inte en enda fråga om hur situationen ser ut nu. För dom var det viktigaste att min neuroutredning kompleterades, som om en ev. aspergerdiagnos skulle lösa ätstörningar?

Min psykläkare och psykkontakt satt båda två och uttryckte sin okunskap om hur dom ska bemöta problematiken men pratade för döva öron. För scä hade bestämt sig redan innan vi sågs. Så varför skulle vi då ha ett möte? För att dom skulle få berätta för mig att ingen vill göra något? För att få säga det där.. att dom inte vill börja någon behandling för det blir troligen bara ett nytt misslyckande. Medgav dom där att det inte var optimalt sist? Jag trodde det var min bit i det hela att vara pessimist.

Dom har gett upp. Dom också. Det gör ont i själen. Överallt gör det ont. Jag vill inte mer. Jag är sjuk för i helvete, jag orkar inte. Jag känner mig som en överkörd grävling. Jag kanske inte sprudlar av energi och glada tankar som gör att jag hoppar mig framåt mot friskhet men jag vill banne mig inte vara kvar här. Vem kan tro att någon trivs här? Någon som uppenbarligen inte varit här. Varför tror dom att jag inte försöker fast jag gör det?

Det är jag och min mat. Ensamma, som vanligt. Jag tänker till och med på psykakuten.

Det värker.