Om hat
Att försöka komma överens med hur man ser ut blir inte ett dugg lättare om man samtidigt lider av ibs. Ibs är något som många betraktar som en slaskdiagnos, helt enkelt diffusa magproblem där allt annat är uteslutet. I mitt fall är det omväxlande hård och lös avföring samt stora gasproblem, mycket svullnad och smärta. Numera äter jag tre mediciner dagligen och en vid behov och har kontroll på konsistensen så jag vågar lämna hemmet. Det värsta gasproblemet har lagt sig och tack vare åtta piller om dagen slipper jag vakna kallsvettig av smärta från gasbubblor som inte tar sig fram genom systemet. Vad som däremot inte har fått någon lösning är det faktum att jag svullnar enormt av att äta. Jag vet att det är fullt normalt om man inte är van att äta efter lång svält men det går inte att säga det längre. Jag äter. Efter varje måltid, oavsett vad jag äter så svullnad min mage fruktansvärt. Det handlar inte om en eller två centimeter, mitt midjemått skiljer sig utan problem en decimeter från morgon till kväll.
Att försöka lära sig att leva med det och acceptera. Det mina vänner är en utmaning som för närvarande är mig övermäktig. Jag har inte ens förmått mig att acceptera att jag måste försöka lära mig leva med det och acceptera det. Jag förnekar och trycker undan för jag vill inte att det ska vara sant. Jag vill vakna en morgon, äta frukost och inte se ut som jag är gravid.
Jag vet att nu kommer det finnas både en och två som tänker, och kanske till och med skriver, att det inte är sant. Att det bara är min hjärna om uppfattar det så för att jag är sjuk. Att det kommer ge sig om jag äter regelbundet. Det stämmer tyvärr inte. Jag var sådan redan innan jag började svälta mig. Jag hade samma problem redan då. Det var nog en av anledningarna till att det gick som det gjorde. Jag vet att jag svullnar enormt för jag har inte kunnat låta bli att ta fram måttbandet. Så, det är dessvärre på riktigt, det är inga tankar, demoner eller andra smådjävlar som får mig att tro det.
Förstår.. Blö vad fan ska man göra?! <3
Samma problem här, allt jag kan säga. INTE lika extremt som du, men i perioder. Framför allt svullnaden och gasigheten. INTE någon höjdare och eftersom min mamma har ibs har jag tagit mig friheten att diagnostisera mig själv med detsamma^^ KRAM och ja, kan ju bara säga att dina problem INTE kommer att bli bättre för att du väger 5, 10, 15 kg mindre!!
Har en vän med ibs, och hon blir också väldigt svullen. Skillnaden är kanske att hon inte har/har haft en ätstörning, så hon tycker det är praktiskt och fysiskt jobbigt men inte så mycket psykiskt. Vill mest bara säga att jag inte tror att du överdriver, utan att det verkligen är problem. Ja du, acceptans är svårt, jag är inte så bra på det själv. Vet inte hur man ska komma fram till det.
Åkte mycket till St Göran förut, så jag vet hur det är. Inte så kul. Men en del läkare har varit okej. Sen har jag "min" psyk-avdelningen i nacka så om jag blir inlagd så blir det ett himla ringande och väntande och trixande och sen transport. Men jag hatar den avdelningen, kommer aldrig nånsin kliva in där frivilligt igen.
Just nu önskar jag mig ett mellan-alternativ. Typ ett ställe man kan åka till där det finns personal och struktur men som inte är akuten, där man bara kan hänga ett tag eller sova en natt. Utan krångel. Önskedrömmar...
Jadu.. Jävla skit.
Jaa supergott verkligen :)
jaa, jag vet inte, det är jobbigt men snart slutar jag mando ändå och då går jag tillbaka...:/
Men det är inte ditt fel <3
Ge inte upp, du är fin hur du än ser ut.
Åh vården är så himla bra alltså. Det hela slutar alltså med att både du och jag lämnas ensamma utan vården.
Hur går det med handbollen, är säsongen i full gång nu?
kramar
Är problemet där. Ingen som riktigt stannat hela vägen utan att dom glider iväg. De flesta har gjort det nu.
Är det många matcher och så nu?
Förstår det. Det finns alltid "anledningar" till att träna och fokusera på träning.
Inte särskilt br.
kramar
Jaa jag vet! Jag vet att jag inte kommer vara frisk ens 1 procent om två månader, visst jag hetsar inte längre, jag kräks inte längre, jag tvångstränar inte längre (men det är för att mamma har tagit mitt gymkort och spärrat) Men varje chans jag får så fuskar jag, hoppar över oboy, hoppar över hela mellisar, hoppar över middagar, smiter ut på promenader, smiter till ett annat gym, och jag tror. att kommer jag härifrån om två månader kommer det vara lätt som en plätt för mig att få anorexi igen, eftersom att jag inte hetsäter längre, jag vill inte hetsäta längre och det finns inget sug för det.. Så kommer jag härifrån om två månader blir det fem dagar mins i veckan på gymmet och minst 2,5 timmar varje gång och så löpturer på det, har till och med skrivit planering, beställt piller och shaker, och maten kommer att försvinna ganska mkt.. ska inte säga att jag inte vill det, för det vill jag! jag vill bara gå ner ner ner. Men varför är jag då så rädd att komma härifrån?:P
Tack finis. Tänk om, tänk rätt - det finns med mig. Dock var det inget givande samtal idag.. eller jag vet inte. Det kändes bara konstigt på något sätt men tiden gick fort så något måste vi pratat om.
Acceptans är det svåraste att finna!
hm, jag vet inte hur det är idag. kanske lite bättre. eller inte... typ samma kanske. jag har i alla fall inte behövt åka till akuten igen, det är skönt. och jag har haft ett samtal med en behandlare och han var snäll och gav mig te när jag var ledsen... det hjälpte lite på nåt sätt.
jag vill inte heller äta mediciner, så jag känner igen diskussionen... gärna mitt i natten, ja. tror ofta att läkarna har problem istället för mig, att de så gärna vill hitta en lösning och när jag tackar nej till den enklaste, så vet de inte vad de ska göra. men sen finns det undantag, läkare som fattar och till och med tycker att det är bra att man vill hitta andra sätt än piller. det här med mediciner är ju också en anledning till att jag väljer att ta hjälp av beroendemottagningen, för de är inte lika tjatiga med det, plus att de vet att jag inte får äta vissa mediciner.
tycker att det är bra att du vet vad du vill. och att du gör ett bra val. jag tror på att det finns andra lösningar än mediciner. bättre lösningar.
Exakt det jag menar. Trots att man till slut släpper in någon blir man lämnad och man drar sig ännu längre in i mörkret och det tar ännu längre tid innan man släpper in nästa. Hatar hur förstörd man blir, lite lite trasigare för varje gång.
Usch målvakt? Det är ju bland den värsta platsen i hela spelet? Man dör ju lite smått varje gång en boll kommer nära?
Är så trött på att vara trött på livet och må dåligt.
kramar
Där fick du till det. Vi är sköra. Skadat gods som behöver omvårdnad och omplåstring efter en tuff färd som tärt på krafterna. Den förståelsen ser vi i och för sig inte till.
Gah, gör det inte svinont när riktigt hårda skott kommer? Fotbollsmålvakt räckte de få gånger jag tvingades till det, innebandymålvakt var inte heller skoj.
När är nästa match då?
kramar
Sant. Djur är behagliga, om de inte är riktigt felavlade då kan de ha både den ena och den andra akronymen.
Åh okej. Kanske man lär sig det också, att veta vart bollen ska ta. Vill du spela eller vill du mest vara för dig själv?
kramar
Till dig också min vän.
