Orden som inte finns
Jag är begravd i någon variant av tungsinthet. Någon form av nedstämdhet ligger som ett äckligt täcke över mig. Jag orkar ingenting. Jag kan ligga i sängen och bara önska mig bort. Det tar mig evigheter att ta mig någonstans alls. Jag kommer inte ut på promenader. Jag har till och med svårt att träna trots att ångesten skriker sig hes på mig. Idag lagade jag mat för första gången på evigheter, för det orkar jag inte heller. Jag stekte sojakorv och gjorde couscous och det kändes som en ansträgning i samma nivå som att städa en sexrumsvilla och sedan bona golven. Direkt efter ett maratonlopp... ungefär...
Jag tycker du är fin på båda bilderna. Den viktiga vackerheten sitter inte i centimeter på låren eller dom bästa sätten att ta sig ur matsituationerna.
Tror de flesta håller med där, att det är en smart lösning på det hela, för att jag ska komma undan dom ett tag men framför allt att dom slipper vaka över mig hela tiden när jag är hos dom.
Det har man fantastisk nytta av när man blir äldre, att man redan kan rutinerna och vet hur man hanterar att bo ensam utan föräldrarna och ta egen ansvar.
Med rätt vård från början kanske det här hade gått att vända på fortare än det gör nu?
kramar
jag hatar också jordgubbs sylt, och jordgubbssmak på grejer, varför är det standard smaken lixom?:P
Jag klarar heller inte av svälten som förut, känns för jävligt, och dessutom har ju jag börjat hetsa också, det känns ännu mera misslyckat :S
Men nu hetsar jag inte mer!
Men du har iaf ingen övervikt som typ jag har :(
Jag håller med Elin, du är fin på båda bilderna och det viktigaste är inte hur många cm midjan eller låren mäter. du är fantastisk precis som du är:)
ÅÅ haha stenklart, träningen var skitskoj även om den var väldigt väldigt lätt mot vad jag tidigare är van vid :)
Tänkte faktiskt rita dit huggtänder också men det var svårt med vitt på vitt XD
Hetsen skulle jag ALDRIG kunnat bryta utan mando, den var sjukt mkt svårare att komma ifrån än svälten faktiskt, det är ett riktigt beroende asså, oftast hetsade man ju inte för att de var gott utan för att det var rutin lixom..
Kram <3
ska jag vara helt ärlig så tycker jag inte att man kan jämföra de där bilderna. På den andra bilden har du ett helt annat ansiktsuttryck, en helt annan pose, annat smink osv osv. DOCK. Titta på dina ögon på den första bilden. De lever inte, de är totalt livlösa. En normalviktig kropp och hjärna kan leva, det kan inte en underviktig. KRAM
En utmaning till dig i min blogg. Vore kul om du gjorde den<3
