Tristess
1. När ingen ser eller hör mig… gör jag inget speciellt egentligen.
2. Jag går aldrig hemifrån utan… så här års, min mammastickade rättviksluva.
3. Min blogg heter som den gör för att jag… startade den som sjuk i anorexi, nu är jag bara ätstörd. Upp var det.
4. Om jag vågade skulle jag… glad?
5. Om tio år kommer jag att… kanske vara friskare och förhoppningsvis inte bo kvar här.
Sen säger jag som vanligt, feel free to be one of the five=)
Det finns dagar då inställda psyksamtal känns ok och sen finns det dagar som idag när det känns som jordens undergång.
Den känslan känner jag igen - friheten som några pappersbitar ger. Varje gång man tar på sig jackan sen är man i rus bra länge. Hur länge sen är det du jobbade?
Hur gick det i början att tänka på det, "sådär gör inte dom, varför gör jag så" (om du tänkte så, men jag menar dom där tankarna i början när man börjar inse skillnader?)?
Det är bland det jobbigaste att vara barn. Att aldrig någonsin få ha rätt när vuxna redan bestämt sig.
Håller med dig. Det är svårt att äta när man vet att det är lite mindre "matig" mat som man skulle kunna äta och äta av. Sex brukar jag inte få i mig, men tre, eller fyra en bra dag går ganska ofta.
Vad gör du idag?
kramar
du kommer förhoppningsvis vara friskare :D vart vill du flytta? trivs du inte där ni bor?
Okey men gått bak i träningen? vad menar du med att träna "lite" då?
HAHA du stavhopp har jag testat enstaka gång men jag kommer knappt upp i mattan xD tycker det är en läskig gren haha^^ vad skoj med 10 kamp förretsen :D vilka grenar var de med då?
snodde den här av dig. känns som jag inte har nåt att blogga om längre...
inställda psyksamtal kan helt klart krascha en hel värld. speciellt om det är någon viktig. ännu jobbigare blir det när ingen av mina vänner fattar det. ja folk på nätet men inte de som är runt mig. "jaha men då kan du ju göra nåt roligare", typ. jo men visst. om det hade varit ett alternativ så. det är ju inte som att man går till psyk för att man inte har nåt bättre för sig. (oj då, jag var nog lite sur...spårar ur)
hm jo, jag känner ju igen mig rätt mycket i de där neuro-diagnoserna. ändå tror jag inte riktigt på det. eller så är det bara att jag verkligen är trött på diagnoser och utredningar och bestämt mig för att det får vara nog. jag vill ändå inte äta medicin, så då spelar det ju ingen roll. tänker jag.
Jag tror ändå att vågen är dum och onödig:)
Jag går på behandlingsenheten väst på plan 2. Har nog gått där sedan 2006 eller nåt. Minns ej exakt. Gick på öppenvård i Vällingby innan. Detta är mellanvård. Men du kanske går på plan 3? Eller så janske vi tom har samma kontaktperson. Men då vore ju världen liten. Har en kvinna som börjar på E :)
Du har rätt där. Vissa dagar behöver man verkligen vården, hjälpen och någon utifrån som lyssnar. Kanske inte förstår - men lyssnar.
Det är det. Allt jag hört, allt jag läst är negativt. Inte ens de på ät har något positivt att säga.
Vad jobbade du med då? 2005. Då var du 18-19?
Tror du att något kunde hjälpt dig att klara skolan bättre, om de visste?
Jag skulle också få i mig sex-åtta stycken om jag verkligen kände efter. Vilket jag är rädd för då det oftast slutar med många dumma saker efter att ha ätit. Ungefär som det gör för dig när du tycker att du ätit för mycket. Dumma saker alltså.
Idag har jag mått dåligt över att mitt psyks
kramar
Det där är nog lite en barriär. Att våga börja prata med psykologen, våga prata om det jobbiga och det som gör ont. Har du vågat en gång blir det nog lättare nästa gång.
Det är okej att tycka illa om/hata sig själv, även om det inte ger något, men det är inget man väljer. Det är ett hjärnspöke som gnager däruppe i huvudet.
Var det första jobbet efter gymnasiet?
I och för sig en merit att ha visat att man inte är "petig" utan gör arbetet man ska göra.
Det låter förståeligt, man ses ju på fel sätt och blir bemött på fel sätt när man som du du, blir kallad lat, istället för vad du egentligen var, och är, sjuk och behövde hjälp att få det att gå ihop trots att det var jobbigt och tufft.
Du tränar ju massor? Och att "bara" skära ibland är att skada sig likaväl.
kramar
