uppfortsomfan

Jag har alltid (ja sen jag var tolv då) varit en av dom bäst tränade i dom handbollslag jag spelat i. Både konditions och styrkemässigt och jag har varit stolt över det. Jag har också kännt mig jagad att upprätthålla det för jag ska vara bra. Jag kan ta att inte vara bäst men jag kan inte ta att vara sämre än jag brukar. Är jag sämre än vanligt så vägrar jag mer eller mindre ställa upp och göra något där det kan märkas. För jag måste vara bra. Inte för dom andra egentligen, för mig.

Just nu är det inte så bra som jag vill ha det. Just nu motsvarar jag inte mina krav efter att jag slappnat av lite med löpningen och inte för tillfället har råd med ett träningskort. Ja, egentligen mest för att jag mått så uruselt psykiskt att jag inte orkar ta mig hemifrån så ofta som jag känner att jag borde. Så därför gick jag inte på min träning i torsdags, för vi har gemensam löpning innan och jag var livrädd för att inte vara tillräckligt bra. Att bli slagen av dom som jag "ska" vara bättre än.

För mig själv försöker jag lösa prestationsångesten genom att inte ta tid när jag är ute och springer och springa olika vägar varje gång så jag inte vet exakt hur långt det är eller kan jämföra hur det kändes senast. Det fungerar rätt ok. Det tråkiga är ju att jag egentligen vill veta om jag utvecklas eller inte. Det går ju inte om jag aldrig jämför.

Så jag har lärt mig att förtränga att jag egentligen är tävlingsmänniska för mina perfektionskrav och min prestationsångest går inte ihop med mitt verkliga jag.

Därför, var jag inte på min träning i torsdags. Ja och att jag känner mig rätt utanför i mitt lag.




Inatt sov jag inte bra, eller, jag kunde inte somna. Hade brutal ångest och klockan hann nog bli en bra bit efter fyra innan jag slutligen slocknade. Av utmattning. Idag har jag äntligen tränat styrka. Idag vill jag bara försvinna. Idag är ännu en dag när jag hatar mig själv. Idag gör det ont att höra att jag är lika fin på båda bilderna i inlägget nedan fast jag vet att ni menar väl. Men, snälla, jag har ett bmi på ungefär femton på den övre. Det ska inte vara fint. Även om mina sjuka tankar anser det.