Att försöka må bra
På något vis så är det som att jag inte riktigt orkar med att leva. Igår var bra. Det var klättring och fira födelsedag (Jonathans). Pannkakstårta och surdegsbröd och lappgömma. Så idag kom såklart bakslaget som ett brev på posten, eller snarare som ett mail i inkorgen för posten kommer bra mycket senare än min ångest dök upp. Jag orkar inte riktigt hantera att vara med i livet. Så fort något utanför det normala händer så bryter jag ihop efter och behöver evigheter för att vila upp mig och orka andas ordentligt igen. Det spelar ingen roll hur positiv händelsen är. Jag orkar inte med. Jag blir fullständigt utmattad och söndersliten av att göra något alls. Hur ska jag någonsin orka leva som andra?
Det är otäckt hur ofta jag känner igen mig i det du skriver.
åh. det där känner jag igen. och det är svårt att få förståelse för det, att även bra saker kan generera ångest och utmattning. och även om det är trevligt med bra saker då när de händer, så är fallet ner till ångesten så hinla högt, i jämförelse om man blir trött efter att ha gjort nåt jobbigt. (jag skriver inte så mycket på min blogg om hur dåligt jag mår, har en till där jag skriver mer om sånt här)
pannkakastårta... men åh... jag har varit sugen på pannkakor i flera dagar ju. men sist jag gjorde så blev det totalt misslyckat av okänd anledning, så jag blev lite rädd för att testa igen. o nu har jag inte grejer hemma. stora problem här...
vila och ligg under täcket om det är det du behöver. själv har jag flytt till harry potter, läser första boken nu. det hjälper lite.
Om det inte går att tänka längre fram än en kvart, så låt bli att försöka för ett tag, det tar än mer på krafterna om du pressar dig alldeles för mycket. Spara krafterna till nuet, det är ju det viktigaste.
Är säkert jag som är lite efter, men vad är lappgömma?
Alldeles rätt, det finns nästan bara dom varianterna numera. Inte så konstigt att så många blir ätstörda.
kramar
sv: Ja men eller hur. Man vill inte att någon annan ska behöva uppleva de här fruktansvärda tankarna, men ändå är det skönt att veta att man inte är helt ensam. Klyvet det där.
Det är vansinnigt smärtsamt nu när man tänker på det i efterhand, men då, när man är mitt i det, känner man inte av det alls. Man tänker inte på annat än just dom tankarna man sitter med. Så himla lätt att tänka att "hur svårt kan de va¨". Äta, hur i helvete omöjligt ska det vara? Ändå sitter vi där och fasar för varje tugga av vad vi än ska äta.
Tycker inte de ska pressa dig. Du gör ditt bästa i alla lägen, även om det ibland betyder att du inte gör så mycket alls. Och såna tider behöver vi. Vi som är sjuka menar jag. Vi har inte samma ork och kontroll över vår ork. Vilket inte är konstigt.
Och det kanske är okej då, lev på mjukisbyxorna? tror inte folk tycker sämre om dig för det?
kramar
