uppfortsomfan

Att lämna en älskad tant gör ont. Vi ses igen, jag vet. Men det blir tom, det blir tyst. Det svider till. En ensamhet som inte är av den trevliga sorten när man kan krypa ihop och dricka en kopp te och andas i lugnet. Den ensamheten som kryper sig in under skinnet och kliar och svider.


Tåget hem var en melankolisk tillställning. Tanttomhet, Lars Winnerbäck i öronen och ett landskap så vansinnigt vackert att det gjorde ont. För det är så fint, världen är så jävla vacker och jag är inte bra nog att uppskatta det. Jag orkar inte. Jag vill verkligen ta in allt men jag är för trött, för mycket dumheter trängs i min hjärna. För lite liv ryms i mitt inre. När jag satt där och var tårögd av saknad och lanskapet var mina tankar och känslor riktade mot två saker. Som hänger ihop. Min värdelöshet eftersom jag inte uppskattar livet som jag borde, hur lite jag borde få vara här då och sen som följd naturligtvis tankarna som bränner som eld. Tankarna på att få lätta på eländet. Rakbladstankar. Ibland förstår jag inte varför jag lever. Hur jag stått ut så länge. Hur jag överlevt, att det aldrig blivit värre.