uppfortsomfan

Jag försöker hitta en enda del av min kropp som inte värker av ångest. Det går inte så bra. Det ilar och isar och hugger och bränner och skaver.

Däremellan känns allt rätt så fullständigt värdelöst och menlöst.

Jag klandrar mig själv och önskar av hela mitt hjärta att jag ville göra något, att saker och ting kändes bra. Att jag orkade se det fina som jag vet är där bakom den gråsvarta dimman. Den enda känslan som är stark nu är ångest. Alla andra är tunna som moln och orkar knappt nudda min hud. Skräms kanske iväg av ångesttäcket som bäddat in mig.

Det där livet. Det rinner ifrån mig, dag efter dag försvinner och kommer aldrig mer igen och fast jag kämpar, önskar och vill så orkar jag inte riktigt leva på riktigt.

Tomrum. Vågor av ångest. Ensamhet ända in i själen fast det finns några få som bryr sig. Jag vet det men det känns så oerhört ensamt ändå.

För jag bjuder inte in någon till min smärta. Jag orkar inte visa mer. Jag vet att ingen orkar bära. Jag har gjort det i så många år, för jag har inte haft något annat val än det och döden.