uppfortsomfan

Jag har ärr. Gamla och nya och på många ställen av min kropp. På kroppsdelar som sällan syns och så på sådana som ofta blottas. Där någonstans börjar det bli någonting som både jag och andra med eller utan självskadeärr har funderingar och åsikter om.

Det finns så många olika tankar. En del tycker att ärr inte under några omständigheter alls ska visas. För det är triggande för andra som självskadar, jobbigt för dom som vill sluta. Andra vill visa upp sig jämt i alla situationer precis som dom är utan att skämmas. Sen finns det alla dom som skäms så otroligt och kanske skulle vilja våga men inte gör det. Dom som går i långärmade tröjor och långbyxor när solen steker på sommaren.

Jag tillbringar då och då en stund på ett forum där människor med olika ångestdiagnoser skriver och där var det då någon som tyckte att det var fullständigt respektlöst att som hon uttryckte det springa runt och visa upp sina ärr. Hon försökte själv ta sig ifrån sitt självskadebeteende och kände sig triggad av andras ärr. Jag valde att försöka svara hur jag såg på det men kände mest att hon försökte köra över med att säga att man inte ska vara stolt över ärr och visa upp dom jämt.

Då kommer då min åsikt i ämnet. För det första är det i mina ögon inte samma sak att inte dölja sina ärr jämt som att vara stolt och vilja visa upp dom. Sen handlar det för min del om när och var i första hand. När jag ska till min psykmottagning väljer jag alltid oavsett årstid kläder som döljer mina ärr av den enkla anledningen att jag vet att många av dom andra patienterna jag möter i väntrummet själva har liknande problem. Det är av vana och hänsyn. Inom psykiatrin har jag aldrig tillåtits visa mina ärr för andra och så har jag fortsatt även om jag inte vet vad som gäller på den här mottagningen.

Jag väljer också att ha täckande klädsel när jag umgås med barn eller yngre ungdomar som jag på något vis är förebild för som tillexempel killarna vi tränar i handboll eller Jonathans yngre kusiner. Det är till stor del av helt egoistiska skäl. Jag kan helt enkelt inte förklara på ett vettigt vis för en elvaåring varför man skadar sig så mycket och så illa som jag gjort. För det finns ingen vettig förklaring. Anledningarna är ju så skruvade och sjuka och fel att det bara blir märkligt och om det mot förmodan skulle låta vettigt för någon så är det ju en risk att denna tar till sig min kassa metod om livet börjar jävlas och det sista jag vill är att ha varit den som "inspirerat" till självskador.

Däremot väljer jag att tillexempel träna i shorts och t-shirt på gymmet eller när jag klättrar. Jag väljer att bära vanliga sommarkläder på somrarna. I mitt vanliga vardagsliv där jag umgås med mig själv eller andra vuxna eller hyffsat vuxna människor klär jag mig precis som jag vill. Aldrig med tanken att visa upp någonting utan snarare ett försök att vara normalare. Jag har hindrats och hindras så mycket av att inte vara frisk redan att jag inte orkar mer begränsningar. Att stoppas av skiten ha jag gjort så länge redan. Är det varmt eller jag blir varm av att träna så vill jag ha en t-shirt eller ett linne. Som alla andra.

Nu är det också så att alla ärr på mina armar faktiskt är blekta och med några undantag är dom som syns på benen i lite längre shorts också rätt bra blekta och det spelar kanske roll för hur accepterat det kan anses. Jag har gått runt med stygn på armar utan att täcka över för att jag helt enkelt inte orkat skämmas. Det är ett val som jag inte alltid är säker på om det är rätt eller inte. Det är åtminstone ett kontroversiellt val som ger en uppmärksamhet vare sig man vill eller inte.

Fast, uppmärksamhet och blickar blir det oavsett om det är nysytt eller mina gamla blekta ärr. Jag är numera såpass van att folk tittat att jag sällan märker det och när jag gör det störs jag oftast inte av det. Jag vet vad dom tittar på och varför. Kanske kan det ha något positivt med sig att ärrade människor vågar visa sig ibland, kanske kan det bli en större förståelse för psykisk ohälsa om människor får veta hur många vi faktiskt är som inte mår bra.

Naturligtvis finns alltid risken att det blir som hon på forumet sa, att någon triggas av att se ärr. Det är naturligtvis tråkigt och jag önskar men samtidigt så finns det så mycket som kan trigga igång sjuka beteenden i samhället och vi lever faktiskt mitt i det och måste lära oss att hantera det. Det är en del av livet, en del av att bli frisk. Det går inte att linda in världen i bubbelplast för att slippa se allt som gör ont eller påverkar en. Det kommer säljas rakblad i butiker, det kommer finnas vassa knivar i ett hem.

För att ta ett exempel som berör mig så kan vi ju prata om ätstörningar och smala människor. Jag tycker det är jobbigt att se mycket smala människor för jag jämför mig och känner mig grotesk och önskar att jag var minst lika smal. Men det betyder inte att jag tycker att alla med ett bmi under 18 ska klä sig i sopsäck om dom ska vistas utomhus där jag kan råka se dom. Det är helt enkelt något jag måste lära mig att hantera, precis som människor som triggas av andras självskadebeteende måste jobba med sig själva i första hand istället för att be andra låsa in sig i en bunker.

Sammanfattningsvis tycker jag det beror på situation och sällskap. Ibland kan det vara läge att dölja. Ibland måste vi med ärr också få leva, precis som vem som helst. För vi är precis som vem som helst. Vi är bara eller har varit sjuka.