uppfortsomfan

Ibland har han dumma ideer och förstår ingenting. Ibland är vi vansinnigt långt ifrån varandra, ibland kliver han över gränser och tjatar om saker han vet vad jag har för inställning till. Ibland blir han frustrerad för att jag inte har ord. Ibland förvirrar jag honom.

 

Men han har aldrig blivit irriterad på mig, aldrig försvunnit. Han har inte gett upp fast vi setts i så många år praktiskt taget utan en enda förbättring. Vi har skrattat många gånger och lyssnar till viss del på samma musik. Vi kan slänga käft och retas och mer än en gång har han sagt saker han inte får. Som den gången han erkände vad han tyckte om en överläkare jag avskyr.

 

Framförallt så vågar jag må dåligt hos honom. Nuförtiden är det nästan det ända stället jag inte biter ihop så tänderna gnisslar och kroppen värker för att se ut som att livet är fint. Fast jag ofta är svårpratad, fåordig och dålig på att formulera känslor så är han den enda inom vården jag egentligen säger något alls till.

 

Jag tror att det som gör att jag vågar ge en bit av mig är främst två saker, att han inte gett upp (som andra) och at han är bra på att läsa mig och validera mina känslor.

 

Idag har jag mått riktigt äckligt dåligt och mycket riktigt tog det inte mer än ett par minuter innan han frågade om det var jobbigt idag. Det är ibland fantastiskt skönt att ha någon som berättar att det syns att det är jobbigt. Inte ömka och gulla utan bara säga att dom ser, att dom vet. Att få höra "jag ser att du har det jobbigt nu" ger mig bra mycket mer än en klapp på axeln eller ett "stackars dig".

 

Faktum är att jag inte riktigt kan minnas när det var så illa på ett samtal sist, han föreslog stesolid. Vilket betyder att han började närma sig desperation för han vet exakt vad jag tycker om piller och brukar inte lyfta det alls. Fast mest fick jag nog mitt pestmående bekräftat när han tittade på mig och sa att det gjorde ont ända in i själen att se mig ha det så tufft.

 

Ibland är det bara skönt att veta att någon annan sett.

 

 

 

Idag skär hela själen sönder. Som en gryta som kokar torrt, som en dieselmotor med bensin.