uppfortsomfan

Det var vemodsväder ikväll. Det gör mig sorgset lycklig och uppgiven på samma gång. Jag tror den första känslan kommer delvis av att det speglar mina känslor. Jag känner mig hemma i sådant väder. Ute i det ger det ett visst lugn. Kanske för att regn gör luften lätt att andas, för att den svalare luften är lättare.

Dagarna nu är tunga. Jag har en uppgivenhet det var länge sedan jag kände. Min framtid är inte. Det är så otäckt tomt och deprimerande att tänka på mitt liv sen. Jag har ofta funderat på döden men aldrig mer än att tankar om att det vore väldigt skönt att slippa vara med nu. Idag, på väg hem genom den fuktiga sensommarkvällen som doftade av våt asfalt visste jag helt plötsligt hur det känns när det är så hopplöst att döden känns som det bästa alternativet, helt rakt igenom. För ett ögonblick. Jag såg bara framför mig den tomhet mitt liv är och ville inte mer. Typ så. Det gick väl över eller något. Jag kommer inte hoppa från en bro eller hänga mig inatt. Det är väl mer så att jag tappat livsviljan lite mer än vanligt.

Det är väl så att jag mår dåligt helt enkelt. Faktiskt så obra att jag ikväll till och med tänkte på slutenvården. Det gick dock över fort. Både dom och jag vet ju att dom inte kan erbjuda mig något.

Jag hittar inte orden, vilket sällan är ett bra tecken. Det psykiska kassa måendet tar sig fysiska uttryck och det gör bokstavligt talat ont att andas. Jag har ännu sämre koncentrationsförmåga. Svårt att få ihop tankar. Svårt att vara helt närvarande. Tar evigheter att starta igång. Blir sittande hemma och glor i väggen.