uppfortsomfan

Ensamhetens värkande hål

Iskalla fingrar över vitt tangentbord. Underställ och fleecetröja med luvan uppdragen, varma sockor. Ändå är jag kall, ändå fryser jag. Jag fryser inifrån på ett sätt som inte påverkas av temperaturen runt omkring. Frusen från själen och utåt.

 

Ikväll är känslan av ensamhet och tomhet  lika påtaglig som kylan. Jag vet inte hur många kvällar och nätter jag suttit framför datorn och blickat igenom mina kontakter på facebook, letat igenom mobilen och funderat. Det slutar alltid på samma sätt. Jag blir sittande, stirrande på telefonen i min hand. Jag känner inte särskilt många så väl att jag vågar ringa. Sen vill jag inte störa. Vem vill höra på hur jag mår, egentligen? Jag mår alltid sämst på kvällar och nätter och då sover människor i regel. Vill inte störa. Det är ju ändå inte livsavgörande.

 

Jag har tappat räkningen på antal nätter när jag förbannat att jourverksamehten i min del av stan har stängt ner, att numret inte finns kvar. Fast sedan kommer jag ihåg, att dom ändå bara sa åt mig att titta på tv och ta en kopp te. Att det aldrig fanns tid för ett samtal. Det behövs ju oftast inte något speciellt. Tio minuters omtanke och samtal. Att det finns någon därute som lyssnar en stund.

 

Det här som är, att jag sitter här och vet att om jag faller inatt så finns det ingen. Det gör så förbaskat ont. Att veta att om jag skadar mig så får jag torka upp, lägga om, klä på mig och sätta mig på nattbussen. Fast jag egentligen inte alls orkar med att åka buss när jag mår så dåligt. Det är bara det att det inte finns något alternativ. Ensam i många lager tröjor, mössan neddragen och musik som dövar åtminsone en del av ångesten. Det är så det är, det är ju mitt eget fel. Jag får själv be om hjälp, själv hålla ihop mig när jag sitter och väntar. Oroligt gungande av och an. Så många gånger jag önskat att det funnits någon som tar sig tiden att fråga hur det är. Det finns ingen som gör det. Det finns inte tid och resurser och jag är ensam med min ångest.

 

Så jag sitter här och ensamhetshålet skriker av smärta och nästan ondast av allt gör det faktum att när jag tänker efter så vet jag ändå inte vad jag skulle säga om det fanns någon att prata med.

 

Det är därför jag aldrig ringer upp, därför jag inte tar kontakt. För allt jag kan säga känns för litet, allt jag kan säga känns fel. Jag kan inte formulera mina känslor. Och ingen kan ju ändra dom ändå. Det är det som är allra värst när jag sitter med mina frusna fingrar i natten, att jag är ensam i kampen. Det är bara jag som kan förändra, bara jag som kan kämpa igenom kriget. Jag är ensam.

 

Och ensam är inte alltid stark.

 

 

 

Det är okej att må så här. eller inte okej, men det är tillåtet att känna sig ensam och trött på livet. Man behöver inte må bra, mår man dåligt så gör man, det är inget man kan springa bort.

Då är det ju bra att du tränar, om det är på lagom nivå menar jag, eftersom kroppen mår bättre av det.

Låter skumt. Aldrig kul med sjukdomar, särskilt inte på såna ställen.

Är det lagom jul eller känns det jobbigt nog?
kramar

Jag blir så ledsen att det är så många som mår som du gör, och att det inte finns vettig hjälp att få, någonstans. <3

Jag har länge och ofta trott att ensam är stark men väldigt nyligen (och det är fortfarande en pågående process) börjat lära mig att så inte är fallet.

Ensam i dessa lägen är nog sämre än allt, finns det ingen du kan vända dig till, typ mail/blogg kontakter om inte annat? Du får gärna skriva arga mail till mig om det skulle hjälpa.

Och jag är ledsen om jag verkade oförstående till vårdproblematiken, jag vet såklart att det är uselt. Men som sagt har jag inte varit patient på länge så riktigt hur illa det är har jag inte förstått. Det är bara sjukt. Förstår inte hur det kan finnas så många fallgropar som ingen tar hand om, och det här med vikt, diagnoser och vård känner jag visst till. När jag väl fick vård var det precis så jag behandlades: upp i vikt och det var det. Var man underviktig vad man ju också oförmögen att tänka (visserligen inte osant, men det finns för fan en gräns) och därför inte heller värd att kommunicera med. Ännu värre då man var omyndig.

Men, med tanke på antalet diagnoser, borde det inte ge dig fler vårdchanser? Det är väl det diagnostisering egentligen ska vara bra för (och det finns ju en hel den kritik man kan rikta mot det annars..). Men förstår att de skickar dig vidare. En klassiker.

Som sagt, ursäkta om jag vart klumpig, önskar att du får må bättre och som sagt, hör gärna av dig om det kanske bara behövs ventil i någon stund. Känner mig just nu hoppfull och vill så gärna att andra ska kunna känna det med.

Kram.