uppfortsomfan

Nu är det jobbigt. Emetofob som jag är så går jag jämt runt på tå under vintern. Använder mycket ogärna toaletter annat än hemma. Tvättar händerna. Har vantar på mig så fort jag är ute eller åker buss. Jag vill ju inte riskera att ta i något som kan göra mig sjuk. Är rädd. Kan ligga vaken en halv natt eller mer bara för att jag är så rädd, så rädd för att vakna upp klockan tre och må illa. I min värld är det något av det värsta som kan hända. Jag är paniskt rädd för det. Verkligen. Jag blir hysterisk när någon i min närhet känner sig illamående.

Igår blev Jonathan sjuk. Han skickades hem till sina föräldrar så fort att han inte hann sätta sin fot innanför dörren här ens. Eller, han åkte själv eftersom han vet hur dåligt jag mår av eländet. Så jag var vaken länge, länge inatt och var rädd. Jag var ute och promenerade mig dödstrött i den nyfallna kramsnön. Jag har avbokat allt jag skulle göra idag för jag är så rädd att jag också ska bli sjuk och om något är värre än att vakna mitt i natten och må illa så är det att vara ute bland folk, åka buss eller så och börja må illa. Med andra ord, jag kommer isolera mig i min ensamhet i ett par dagar tills den värsta risken är över.

Det positiva är väl att den totala ångesten inte kommer leda till allvarliga självskador som annars varit risken. Jag skulle ju aldrig våga göra något som gör att jag tvingas sitta på akuten flera timmar. Tänk om jag blir sjuk.....