Ibland
Idag har det varit så. Idag har jag mått dåligt.
Det händer att jag avundas dom som "bara" har en ätstörning. Hur vidrigt det än är och hur svårt det än är att ta sig därifrån och hur deppad och ångestfylld och panisk man än blir av den så är den i alla fall bara en sak. Dagar när jag lyckas tränga undan ätstörningsmonstret någorlunda kommer den andra ångesten, nedstämdheten och dom svartvita tankarna. Varje dag har jag adhd och allt som följer med det, både positivt och negativt. Det är inte värst för mig, nej. Jag känner bara så här då och då och det får jag, intalar jag mig.
Imorgon ska jag själv coacha killarnas två matcher. Jag ska gå upp om sju timmar. Jag förstår inte hur jag ska orka varken det ena eller det andra. Jag har match på kvällen. Jag önskar att jag spelar men är osäker. För jag är en idiot. För jag är sjuk. Det är nämligen så att det är killarna med föräldrar som är ansvariga för att sköta cafeet i hallen imorgon. Det betyder att det finns en risk att delar av laget är där. Jag är så fruktansvärt ärrad och jobbar hårt för att vara en bra förebild. Jag kan inte tänka mig mycket som är värre än att någon annan börjar skada sig på grund av mig. Framförallt inte dom som är nära mig. Jag vet helt enkelt inte om jag vill visa min sårbarhet och min dumhet för dom. För jag är helt säker på att det är något som inte går att förklara på ett bra sätt för någon som är tolv-tretton år. Det finns ingen bra förklaring. Det finns en som fungerar för stabila vuxna människor, att det hjälper och förklara vad som händer rent fysiskt. Det kan man inte säga till barn eller ungdomar. Eller någon som är instabil.
Jag får nog ta konsekvenserna av vad jag gjort. Jag vet ju om dom. Jag har alltid varit medveten om dom. Ibland är det ännu mindre kul att vara psykiskt sjuk.
Skyll på magsjuka om du känner att du verkligen inte fixar det! (m. färska självskador...?)
Kram
säger som ovan, om det känns för svårt så går det att säga att man är sjuk. det är många som är det just nu.
känner igen tankarna kring ätstörning och andra problem. så många gånger som jag önskade att jag "bara" hade en ätstörning. jag har alltid varit rätt medveten, så jag visste att om jag klarar av behandling och att börja äta, så väntar ett ännu värre helvete. svårt att känna sig motiverad då. min anorexi har varit ett skydd mot saker som är ännu värre att vara i. sen går det ju, nu gör jag det, nu är jag i det. men nej, det är långt ifrån över.
såklart du får känna det du känner. det är meningslöst att jämföra sig med andra. det spelar ingen roll hur andra har det, din känsla är lika sann och viktig och verklig ändå.
det är en längre väg när man har flera problem att brotta ner. men det går faktiskt. om man tar lite lite i taget.
Alla har rätt till att känna det man känner. Jag har inte haft det nära på lika svårt som t.ex. du, och många andra jag vet. Ändå krävs det styrka att ta sig upp igen. Och när jag hade det som värst, då var jag långa perioder helt nere i att jag mådde så dåligt, jag lät mig må dåligt. Jag vet inte riktigt vart jag vill komma med min text, men jag vill i alla fall att du ska veta att man får må dåligt fastän man inte har det värst. För alla upplever saker på olika sätt, alla har rätt att känna det man känner.
Och du, orkar du inte fara, så är det bara att skippa det. Du ska inte tvinga dig själv till något. <3
Kom ihåg, att det kan alltid bli bättre. <3
Kramar
sv;tyvärr är det ju så :( hur mår du och hur funkar livet ?<3
Sv: jo, vart med i bland annat bildleken där de finns nån bild på honom :)
Det kanske de gör!
Tack :)
Tänker på dig!
