Trötter
Jag har sagt det förut och vi tar det igen fast det blir tjatigt, jag mår dåligt. Jag är less, trött, seg, ointresserad, tom, ångestdriven, frusen.... och allt det där.
Imorgon, äntligen ledkurs. Det röda kortet hägrar.
Sv; åhååh , DET är min favorit - alltid varit :D hah sött, min mamma har också en likadan! ;)
Sv; Mmh jag förstår :/ När jag mådde dåligt - inte alls lika länge och knappast lika dåligt som dig heller, så hade jag också stunder då jag bara längtade efter att vilja. Det är en hemsk känsla, att inte finna en tillräckligt stark vilja för att orka.. Men jag försökte alltid komma på små orsaker till varför jag måste orka. Det kunde vara personer jag inte vill göra besvikna, personer jag helt enkelt inte ville lämna eller saker jag inte ville sluta med eller nåt liknande. Något som fick mig överleva dag efter dag. Vissa dagar var bättre, och de dagarna bestämde jag mig ofta för att börja på nytt, att det var slut med allt depp. Det höll ju tyvärr inte i sig speciellt länge, men jag tror ändå att om man någon enstaka gång hittar ens liite motivation, så tror jag att man snart blir långsamt bättre på att vilja och orka. Jag önskar att du finner motivation snart <3
Nej, alla djur är inte mina, bara katten och golden retrievern :) De två andra är min kompis, hon som fanns med på bilderna, men jag har närmare relation till dem än till vår egen hund ;)
sv: fast det funkar inte att tänka på hur det kommer bli sen. det är en sak att veta vad som finns bakom och att det inte är slut med problem bara för att ätstörningen försvinner. men du vet inte hur du mår sen. vilka krafter du har då. vad du lärt dig på vägen.
på nåt sätt har det kommit naturligt för mig, lite i taget. inte som att någon släppte en ohanterlig bomb exakt samma dag som jag blev frisk(are) från ätstörningen, utan det kom lite i taget. beroende på vad jag klarade och vilken hjälp som fanns.
sen har det ju varit ett helvete också mellan varven, såklart. men inte värre än innan. bara annorlunda.
låter helt flummigt, svårt att förklara.
för mig hjälpte det att tänka att jag bara skulle testa. om det blev för hemskt med alla känslor och alla andra problem så skulle jag gå tillbaka till svälten.
det blir inte värre. faktiskt. bara annorlunda. men jag tänker att du behöver ha bra hjälp. en psykolog att prata med och kunna ta hjälp av, en plan för akuta situationer, osv. svårt att göra allt ensam.
