Analysering
Redan i första avsnittet står det att man sällan känner till eller vill känna till sina svagheter. Jag skulle vilja påstå att jag är mycket medveten om vad mina svagheter är när det kommer till klättring. Smärtsamt medveten faktiskt och när jag tog upp det med Jonathan och radade upp på vilka områden jag har brister kunde han inte annat än hålla med. Jag har faktiskt bra koll och kan erkänna att jag vet var det brister.
Jag undrar om det kommer från att jag är den jag är, cynisk, negativ och jäkligt bra på att trycka ner mig själv eller om det är spår från alla års psykkontakter med analyserande av allt och inget för att kunna förstå varför jag mår dåligt och när jag gör det och vad som hjälper.
Det är faktiskt så att jag trots min negativa inställning till det mesta och främst mig själv också är väl medveten om var mina styrkor är. Jag vet om saker jag är bra på. Jag har tillexempel alltid vetat att jag är bra på att uttrycka mig i skrift. Jag vet att jag är en jävel på smakkombinationer och på den tiden jag var stark i benen visste jag om det.
Jag har usel självkänsla och i många situationer mycket dåligt självförtroende men jag är också i en del situationer mycket självsäker. Och, jag är bra på att analysera. Jag vet mycket om mig själv och känner mig själv bäst av alla. Därför är något av det mest kränkande jag blivit utsatt för alla dessa läkare som tror att dom vet mer om mig och hur jag fungerar än vad jag själv gör. Fast, det var inte dit jag ville komma utan snarare till att jag återigen har kommit fram till att jag är medveten om saker som man generellt inte förväntas vara helt uppenbart samt att det inte alltid hjälper att vara medveten om något för att det ska ändra en känsla eller en handling.
Som det här med ångest, jag tror jag har haft det exemplet tidigare. Jag vet och har alltid vetat att ångest inte dödar och att det går över. Till och med innan jag hade ett namn på känslan så visste jag att det hade en början och ett slut och att hur jävligt det än var på mitten så skulle jag inte falla död ner av det. Många verkar tro att det blir bättre av att få höra från någon att det inte dödar. För mig har det aldrig gjort någon skillnad (vad jag nu har att jämföra med) känslan är och förblir densamma hur mycket jag än vet om att det försvinner och att jag överlever. Det gör ont fast det inte är dödligt. Det skär sönder och stjäl luft fast det är övergående.
Eller, du är inte ensam om att känna sådär. Nähä? Ska det få mig att andas bättre och sluta ha frossbrytningar? Jag vet inte vad som är fel på mig men det är inte heller något som hjälpt mig. Mest så att jag tycker synd om andra som känner samma sak. Sen kan det ju vara skönt att få prata med någon som förstår vad jag menar och har upplevt något liknande men att försöka trösta med att jag inte är ensam. Nej tyvärr. Det tar inte bort det onda.
Så nu har jag analyserat och kommit fram till att jag är bra på att analysera.
Hur har onsdag och torsdag varit då Hanna? Jo tackar som frågar. Onsdagen började med en liten sovmorgon efter att inte ha kommit i säng i vettig tid. Sedan ett klätterpass, lite traskande i liljeholmen i väntan på att tiden skulle gå och därefter en handbollsträning som innebar träningsmatch mot "tantlaget". Hem och sova sött. Idag tog det mig fyrtiofem minuter att sega mig ur sängen efter att klockan hade ringt. Jag släpade mig upp och fick i mig min nya fina frukost som min mage faktiskt reagerar bra på (hurra efter att ha provat allt) proteinshake, och så en knäckemacka. Iväg på cirkelfys. Halvt sovande. Sen vaknade jag till för det var en hejdundrande pass och alla övningar var toppade med det lilla extra som gjorde dom lite mer jobbiga än vanligt. En kort promenad och sen vidare hemmåt med den fantastiska kollektivtrafiken. En sådan resa görs bäst med musik väl inproppad i öronen för att stänga ute människor och försöka hålla ångestnivån ok. Te och film i sängen. Sen var det tränarsammankomst i föreningen. Två timmars ganska meningslöst surrande i en lokal utan syre. Jag som inte kan sitta still på en stol var halvgalen efter en kvart. Sen vid åtta (vilken vettig människa äter middag åtta?) skulle vi äta. Halv nio fick vi mat och inget var egentligen gott. Ätbart men inte mer. Eller ja, förrätten var knappt det.
Sammanfattning av det praktiska som hänt. Det andra kan sammanfattas så här: jag är en vandrande tickande bomb som konstant får jobba järnet för att inte rycka fram något vasst och skada mig.
sv; Oj, synk på den [päron-köpandet] haha :)
jajo du har rätt. vadän det handlar om som är svårt, är det bra när man klarar det. och precis, nu vet man ju att det går ;) tack för peppningen :)
Jagg är ledsen, klarade inte läsa inlägget idag, kommer läsa ifatt när jag är frisk igen.
Vill i alla fall skicka en helg kram
känner igen analyserandet. jag är också bra på att se vad jag är bra och dålig på, vad som händer, vad jag behöver. många gånger blir folk förvånade över det, att jag kan vara så tydlig. för mig är det nog många års terapi och psyk-kontakter som gjort det. både bra terapi, men även alla gånger jag träffat folk som inte fattar, som missförstår, osv. då lärde jag mig vad som inte funkar, och att bli extremt tydlig.
håller med att det inte hjälper att veta att ångest inte är dödligt eller att det går över. har aldrig varit rädd för att dö, som många med panikångest verkar bli. jag har alltid vetat att det är känslor. men som du skriver, det är ju lika jävligt ändå.
även om det är jobbigt ibland att se sig själv så tydligt, så tänker jag att det är en tillgång. och jag tänker inte att det handlar om att du är negativ, utan just att du blivit tvungen att lära dig massor om dig själv, för att hitta svar och lösningar på det som gör ont.
vet inte vad jag ville med allt det här... mest säga att jag läst, och att jag känner igen mig mycket.
och du. även om du känner det som att du snart exploderar, så är det så modigt och starkt att klara en minut till utan att skada dig. du har det med dig, vad som än händer. inte så mycket tröst säkert, men jag ville säga det ändå. det är värt något, kämpandet. jag tror verkligen det.
Det är nog som arbetande får av sina jobb: yrkesskada, men så är det för oss som varit för mycket på psykavdelningar där allt ska förklaras, gärna med bakgrund från historien så man aldrig glömmer det en längre stund. Så analyserandet blir du nog inte av med i första stund tror jag. Men det kanske går att träna bort om några år? Vad vet jag.
Lite mycket träning med tanke på mängden mat och mängden sömn?
Du är en fantastisk människa, oavsett vikt och oavsett vad läkare och psykologer säger.
Kramar
sv; åh tack för tipset med 1½ ägg. det skulle kunna funka! testar ägg + yoghurt idag, men imorgon kanske :)
ja håller med.. det är svårt att "ta emot beröm" för att man klarar ngt inte ens en treåring bör ha problem med. eller någon över huvud taget. ibland känns det så larvigt, att sitta där och kämpa med tårar och ångest över något som inte ens borde finnas i tanken, utan bara som en rutin i vardagen. något som tillhör det att man över huvud taget får en vardag.
man får nog ta fram den där partydressen i hjärnan och komma ihåg, framför allt se - de framsteg man gör. även om de är s.k. små. men stora eller små, framsteg är fortfarande framsteg. och sålänge man kämpar och vinner - är det ju en vinst!
hur går allt för dig ? ..
