uppfortsomfan

Jag skulle bara vilja vara bra på sånt jag gillar. Typ en enda jävla idrott. Jag älskar sport men jag är inte bra helt enkelt. Vad jag än ger mig på så är det samma jävla visa. Jag tycker det är kul, jag fastnar, jag fortsätter och efter ett tag har jag nått min maxnivå och då är jag långt efter andra som börjat samtidigt. Som klättringen, jag och Jonathan började samtidigt, ett tag var jag till och med lite bättre än honom på bouldering. Nu är jag långt efter. En kompis som började helt nyligen är bara precis precis bakom mig och går framåt i rasande takt. Ge det ett par veckor så är han också förbi mig.

Eller handboll. Jag har spelat handboll sedan jag var åtta år, det vill säga i sjutton år. Mer än två tredjedelar av mitt liv. Jag är usel. Teoretiskt har jag ganska bra kunskaper men jag kan inte prestera fysiskt. Jag har aldrig varit bra. Aldrig haft något att komma med egentligen. Nu är jag om möjligt ännu sämre än jag har varit. Jag begär inte att vara världsstjärna, absolut inte, jag skulle bara vilja få vara en lagom medelmåttig division trespelare som tillför något till mitt lag. Inte den sämsta spelaren som får vara med bara för att vi är så få att jag behövs för att fylla ut. Jag vill känna mig lite behövd. Jag vill inte vara den som resten av laget är glada för om jag missar en match. För det är precis så det är nu.

Jonathan försöker säga att det inte är så illa, att jag inte är så dålig. Jag blir bara arg. Jag avskyr när någon ljuger på det viset. Jag är inte bra. Igår spelade jag ungefär tio minuter i första halvlek, fem av dom var för att en tjej tappade en lins och sedan satt jag på bänken hela andra halvlek. Det är inte att vara bra hur man än vänder på det. Han å andra sidan började spela handboll för ungefär fyra år sedan och det har gått strålande, den här säsongen har han gjort många mål och blir uttagen till varje match så länge han går på träningarna.

Jag är så arg och less på att jag inte kan prestera och att jag är så äckligt dålig på sånt jag älskar. Det känns på något vis så orättvist. Som jag sa så begär jag ju inte att vara världsstjärna. Jag vill bara inte vara sämst. Jag vet inte hur många gånger jag förbannat det faktum att jag har en kvinnokropp. Jag känner ingen längtan efter ett könsbyte eller något sådant, jag bara avskyr att den kvinnliga kroppen är så mycket sämre konstruerad för fysisk arbete. Tyngdpunkten sitter på fel ställe, vi har svårare att träna upp styrka och får inte (utom i extremfall) samma styrka som män. Vi är "välsignade" med mer fett på vår kropp medan den manliga kroppen har betydligt mer muskelmassa i förhållande. För mig som älskar idrott och vill kunna prestera bra är den här jävla kroppen ett hinder.


För övrigt jobbade jag på att acceptera min kropp idag i duschen efter klättringen. Jag fick syn på en kvinna som hade ungefär samma former som jag och tänkte att jag inte är helt ensam.... en stund kändes det, inte bra men ändå som ett faktum jag inte direkt tänkt på eller kunnat se. Sen insåg jag att hon var gravid. Där tog den känslan slut och ångesten som jag efter drygt tre timmars klättring lyckats lugna ner kom tillbaka och här sitter jag klockan tolv och är våldsamt frusen, mycket trött, ogillar mig själv mycket starkt och har en lagom vidrig molande ångest som jag inte vet var jag ska göra av. Som ibland skruvas upp och får mig att tappa andan. Som ibland får mig att vilja gråta (men jag kan inte).

Om jag ändå kunde sluta vilja något. Om jag ändå kunde sluta hoppas. För mig gör det bara ont. För det blir inte så.