I've been down on my knees
Den totala tystnaden härifrån beror på kasst mående. Igår var första dagen jag satt vid datorn på ett par dagar. Har mest tränat och sen legat i sängen med House eller någon bok. Eller bara ihopkravlad och försökt reda ut ångestknutar som snör ihop strupen. Återigen påminns jag om hur mycket mina psyksamtal betyder fast vi inte kommer någon vart. Två veckors uppehåll nu pga semester och miss från hans sida och jag går sönder, sönder och faller i bitar och mår inte bra. Jag är öm i mest hela kroppen och borde vila. Det blir inte så. Klättring i eftermiddag, match imorgon (men å andra sidan lär jag ju inte spela mer än fem minuter så den räknas inte). Sex pass hitills, sju ikväll. Under träning har jag sällan ångest. Ett på vissa sätt bra andningshål, på vissa sätt destruktivt. Ibland väljer jag medvetet destruktion för att stå ut och överleva. Jag är inte stolt över det. Jag gillar det inte men jag vet om vad jag väljer och jag orkar inte skämmas för det. Sjukt? Ja förmodligen. Men trots min bristande livslust vill jag inte dö just nu och jag har inga andra sätt att hantera eländet som fungerar. Så vad gör man inte i ren desperation?
Förstår att det är jobbigt med uppehållet från samtalskontakten. Måste man komma nånstans, konkret? Och är du säker på att det är så? Räcker det inte med att det betyder något här och nu? Jag tycker det räcker. Jag tycker det låter som att du blir hjälpt av att gå dit, för att det ger dig något att hålla dig i, en trygghet kanske. Ibland kanske det inte måste finnas krav på att utvecklas hela tiden, utan det räcker bra som skäl att det känns bra att kunna gå dit.
Min samtalskontakt är borta nu ett par veckor, vilket är rätt knäckande, ärligt talat. Men jag mejlar ibland, även om hon inte är där och inte kan svara, så känns det som att jag behåller kontakten levande. Vet inte om det är nåt som skulle hjälpa dig, men ville skriva det ifall.
Vågar du lita på män? Har blivit sviken av män så många gånger så jag är lite feg och livrädd för att släppa in dom.
Du har nog en poäng. Innan man känner varandra säger man lätt saker som tar fel.
När ska du träffa din nästa gång?
kramar
Hej!
(kommenterar om något helt annat än om inlägget):)
Kände att jag var tvungen att kommentera bara för att jag också heter Hanna och är klättrare ;)
Tror detta är den första bloggen som jag läser som handlar om någon som bla. är klättrare :)
Trevligt ^^
Vilken stad/klubb klättrar du i?
Kram
vad jag känner igen mig där :/ jag har också jätte svårt för att ta tag i saker och verkligen få det gjort. Gruppbehandlingar har fungerat lite bättre för mig då man får mer hjälp och någon som säger exakt vad man ska göra!
Så var jag med i skolan. jag ville så mycket, men var rädd för att inte leva upp till mina egna krav - så istället för att göra mitt bästa tog jag inte tag i det, eller så gjorde jag någonting oseriöst.
Usch, man vet att man mår bättre om man tar tag i sakerna, men det är svårt att få tummen ur... "hopplösheten"..
olusten..
Men jag tror att det går att jobba bort.
Angående grupper. Det är väl lite ett asperger drag som du skrev om? även det går att jobba fram - att vilja vara med andra och att känna glädje i det. att ha ett bra socialt fungerande liv och intressera sig i andra osv. Om man vill vill säga :P men av dom jag känner som har och lider av asperger mår mycket bättre ju mer dom socialiserar sig.
allt är inte hopplöst <3
Har du haft mycket kontakt med män som gjort att du blivit lugn och "vant" dig vid dom och deras sätt eller känns det okej med män just för att du inte är van?
Hur går det för dig nu, klättrar du något?
kramar
Hoppas allt är ok..!!
<3
Jag önskar verkligen att du fick må bättre. Att du vågade släppa det sjuka, men jag vet. Det är svårt. Jag klarar det ju inte ens själv.
