Träningsmängd
När jag var på scä första gången frågades det ju om träning och när jag sa ungefär hur mycket jag tränade dömdes det omedelbart ut som för mycket. Då låg jag på 7-8 pass per vecka. I mitt fall var det för mycket men inte beroende på antalet pass egentligen utan på motivet till träningen och att jag åt för lite. Men, mängden träning var för mycket oavsett om dom visste varför jag tränade och vad jag åt. Budskapet var helt enkelt att så där mycket tränar man inte. (Jag hade en debatt om ämnet med den där kära tant samordnaren.)
Jag håller inte med riktigt. Jag tycker nog man kan träna både sju, åtta och nio pass i veckan utan att det är för mycket om man vet vad man gör. Om man tränar av bra anledningar, dvs inte viktminskning eller tvång, om det är kul att träna, om träningen är varierad. Om det finns tid för återhämtning och om man har koll på vad man ska äta och är mycket noga med att få i sig rätt mängd energi. Om man inte blir knäpp av att missa en träning för att något annat kommer ivägen.
Naturligtvis kräver den typen av träning bra mycket mer av en än att träna två gånger i veckan men jag tycker inte att det är en sjuklig mängd träning om man har koll och gör det av rätt anledning. Så det så.
För att fortsätta prata träning så tränade jag idag. Efter att ha haft en dag när jag försökt städa hemma och varit tvungen att sitta ner var femte minut för att koncentrera mig på att andas och lugna ner ångesten som låg och sved i bröstet åkte jag till gymmet med musik väl inproppad i öronen för att slippa ta del av världen runt om. När jag åkte därifrån kunde jag stoppa ned hörlurarna i fickan och befinna mig i samma värld som alla andra. Att neka mig träning är med andra ord inte bra. Träning är för mig positivt. I nuläget tränar jag mellan sju och nio pass en vanlig vecka och jag har banne mig kul på vartenda ett.
Men, jag borde ta det lugnt. För jag är inte frisk. Just nu får tanken på att missa träning mig att stanna hemma fast jag egentligen vill hälsa på en älskad tant.
sv; herregud. helt otroligt att kliniker som säger sig vara specialister på detta område, kan hantera och bemöta på detta sätt. obeskrivligt dåligt av dem och antar att det bara ledde till att du kände dig ännu mer missförstådd och hur ska man hitta hopp om ingen vill hjälpa? ska man fortsätta mörka sitt problem för sig själv på grund av att vården inte agerar som sig bör. blir så ledsen och arg över att höra att du inte får någon hjälp..
jag försöker hålla mig borta från att kommentera det där med vikten. men jag vet hur det är, men försöker titta bort från det. att är man bara "normalviktig" har vården gjort sitt "jobb och patienten överlever". de borde förstå vad man i deppression är kapabel till. att en ätstörning ger uttryck i vikt, undervikt, övervikt eller "bara tankar" just för att man krånglar med maten. för att huvudet är i en total röra. kunde lika gärna handla om annat "missbruk" osv.. ush. :(
har du någon plan på hur du ska göra nu för att bli bra? tror du att du kan klara av att få huvudet mer på rätt plats själv?.. jag tror du kan det :)
Du har en viktig poäng där, om man tränar rätt är det fortfarande mycket träning, men det är en träning som är fullt okej för en kropp.
Döden hör nog hemma bredvid mig. Tror jag. han har varit där så himla länge att jag glömt hur det är att inte ha honom nära.
Känner inte du så, men ätstörningen menar jag? Att man inte vet vem man är utan den?
kramar
Håller med dig. Det handlar om varför man gör saker och hur man mår av dem. Inte exakta mängder. Träning är bra, om man vet vad man gör och klarar att ta igen energin. Men det låter ju inte så bra om du avstår från att åka iväg?
Alltså, jag slutade rätt snart med att försöka diskutera vissa saker inom ätstörningsvården. Träning är en sak, att vara vegetarian en annan. Det var som att dunka huvudet i en vägg - man gör sig bara illa. Det bästa jag lyckats med är att enas om att vi tycker olika...
Med din träning så låter det som att du vet själv vad som är vad. Eller? Att det för det mesta är bra, men att det ibland blir för mycket i förhållande till hur du äter eller hur trött du är. Sen är det väl upp till dig om du vill ändra på det, eller om det här är okej. Jag har ju hört att du är väldigt trött, men jag har inte riktigt förstått om det blir värre om du tränar, om det hänger ihop. Det vet du bättre.
Läste kommentarerna du skrivit hos deds.
Blir så ledsen. Känner igen mig så mycket..
Jag blir trött på det här med viktviktvikt. När jag gick upp i vikt sist fick jag ingen hjälp alls som utlovat. Då var jag inte längre tillräckligt sjuk.
Nu är jag tillbaka här, och klart som fan det är en trygghet för mig att stanna i undervikt, nu vet jag ju att jag blir sedd som sjuk, jag behöver inte försvara mig eller förklara - det syns iom vikten.
Jag är rädd för att inte bli tagen på allvar när vikten hamnar på en speciell siffra. Jag vet ju att det är så. Man släpps. När man är fysiskt frisk är det ju meningen att man ska kunna, på riktigt, arbeta med problematiken som gjort att man fått en ätstörning. Men när man kommit upp i normalvikt, ja, då finns det ingenting dom erbjuder - för maten fungerar ju. Vikten hålls. Fysiskt frisk men i psyket lika sjuk (ibland även sjukare)
DU ÄR VÄRD HJÄLP. Du har rätt till hjälp.
mångamånga kramar
(ps. jag är rörig. hoppas du förstår vad jag försöker få fram. )
Bra där. Det är verkligen så. Så länge kroppen är frisk är den kapabel till det mesta, mer än man tror och så länge man fortsätter behandla den väl, utöver träningen menar jag, mår den bra av så många pass, även om den inte mår sämre av färre pass heller.
Precis så; jag vet inte hur jag ska göra för att få det annorlunda, döden är så självklar liksom.
Hur mår du?
kramar
Ja, det är helt sjukt hur vården pratar om vikten som om den inte har betydelse, men den har ju det! Jag blir så fruktansvärt trött på att höra alla historier (och som jag fått erfara) hur man släpps när vikten överstigit passerat kriteriet för undervikt.
men vet du - du SKA ha hjälp. Att man måste vara frisk nog att orka kämpa för sin rätt till hjälp är sjukt. Men stå på dig. Sök hjälp från annat håll. Har du någon kontaktperson eller läkare ?
Jag blir ledsen, arg!
Du är inte ett hopplöst fall - tro inte på deras ord. Lyssna inte på det örat.
Vad känner du att du vill ha hjälp med? Att ändra beteende? att acceptera dig själv?
Jag tror mycket på mindfullness.
att hitta småsmå saker i vardagen som hjälper en framåt och ökar självkänslan.
