uppfortsomfan

Så blev det en dag när jag fick vara så besviken och arg på mig själv så jag hade tårar i ögonen.

Jag har ett tag haft ungefär inga problem med själva mata in, tugga, sväljdelen. Jag har mått skit efter och velat försvinna men själva ätandet har gått någorlunda bra. Sen ett par dagar är det tuffare. Jag saknar totalt aptit och min ibs-mage är inte riktigt samarbetsvillig och det gör inget lättare. Med andra ord, jag har inte ätit riktigt som jag borde. Jag har inte levt på en morot om dagen men det har inte blivit nog.

Igår körde vi en långt klätterpass på tre timmar och även om man står nedanför ungefär hälften av tiden så tar det uppenbarligen litegrann. Idag var första handbollsträningen för säsongen och eftersom vår tränare passade på at åka iväg till varmare breddgrader var det tillsammans med a-flickorna. Dom elitsatsar och en av deras tränare är.. alltså han gillar att köra hårt är väl milt sagt. Jag är inte mest vältränad direkt och det tog mig en kvart innan jag inte hade en enda gnutta ork kvar. Jag skakade när jag försökte jogga och var så full av mjölksyra att jag blev illamående av ansträgningen att gå.

Så, trots att jag hade ett mycket bra skäl att inte delta mer, det gick inte för jag hade ingenting att pressa ur mig, så kände jag mig så jävla värdelös. Som jag bara gav upp. Som en lat jävel som inte försöker tillräckligt. Jag försöker att tro att det har att göra med dåligt näringsintag och för lite vätska men det är svårt att ta in. Jag har inte ätit svältlite, bara aningen mindre än jag borde. Sådana dagar har jag ju alltid haft i mitt liv men aldrig så totalt gått in i väggen. Jag är klen. Det är så mina tankar och känslor går. Förnuftet försöker göra sin röst hörd men det är så svårt.

För jag vet ju att jag så ofta tidigare "hittat på" anledningar att lägga ner för att slippa misslyckas. Så det känns som det här också är en undanflykt. Och ett enda stort jävla misslyckande och världens mesigaste jag som aldrig aldrig vågar satsa för risken att förlora något gör att jag kryper ihop och vill försvinna. Jag kommer aldrig bli bra på något. Dels för att jag är för mesig och viker ner mig, som idag och dels för att jag inte kan hantera motgångar utan ger upp. Jag är inte ens hälften så envis som jag borde vara, som jag kan vara i en del sammanhang. Det är en egenskap jag avskyr hos mig själv.

Så, idag höll jag på att börja gråta när jag vek ner mig. Jag hade tårar i ögonen när jag gick därifrån och just nu känns det som jag inte vill gå dit igen och visa upp det misslyckande jag är. Hur lat ska inte dom andra tro att jag är? Dom kämpade ju på. Till och med hon som har problem med rusande puls. Det var ju bara jag som som slutade träna efter en kvar, bara jag som gick hem. Bara jag som gav upp.





Just nu är maten bara... jag hatar mat. Varje dag får jag övertyga mig om att jag behöver äta för annars förlorar jag träningen, annars tappar jag det kan lärt mig i klättring, utvecklas inte, blir sämre. Jag får slåss för det. Jag får verkligen jobba. Ändå går det helt uppenbart inte hela vägen fram varje dag. Varje dag vill jag bara sluta äta och svälta ner mig tio kilo och kunna ha mina kläder igen. Jag äter för att träna, jag tränar för att jag äter. Jag hatar mat. Jag vet att jag måste men jag får slåss så vansinnigt för det och jag vinner inte jämt.

Jag har förlorat min kropp. Jag har förlorat stora delar av min garderob, både för att jag växt ur den och för att jag inte längre vill visa mig i en hel del plagg. Jag har förlorat. Jag tränar för att jag måste. Visst tycker jag ofta att det är kul men jag tränar oftare än jag skulle göra om det bara var för skojs skull. Jag har egentligen varken ork eller lust att träna varje dag hela veckan. Men det erkänner jag inte riktigt för mig själv jämt. Jag låtsas att jag tror på att jag älskar det varje gång. När sanningen är att jag är helt slutkörd både fysiskt och mentalt. Jag har förlorat mat, min relation till mat.


Imorgon ska jag till gymmet....