uppfortsomfan

2011 kommer för mig vara året jag gick upp tjugo kilo. Det är det som sitter starkast kvar.

Ungefär nu för ett år sedan tog jag mitt pick och pack och skrev ut mig från capio för jag var så besviken på upplägget. När jag ser tillbaka på det är jag nästan än mer besviken. Jag sa uttryckligen att jag behövde stöd men fick det inte. Jag kände mig ensamast i världen och övergiven av alla. Personalen hänvisade till att vi patienter skulle ta hand om varandra. Att prata sinsemellan skulle hjälpa oss. Det var bara det att jag inte ens visste vad dom andra hette. Det var bara det att mina sociala färdigheter inte är något att hurra över. Jag kan vara impulsiv ibland och då kan jag verka väldigt social men egentligen så är jag förvirrad och är rätt usel på socialt samspel och sociala koder. Jag förstod ingenting och var bara rädd och ingen fanns där för mig. Så jag åkte hem till min trygghet. Rätt eller inte är svårt att avgöra. Jag äter och väger betydligt mer än då och mer än jag vill och är långt ifrån frisk. Fysiskt är jag dock återställd.

Runt trakterna av sportlovet var vi med Jonathans familj i Argentiere och åkte skidor. Det var väldigt blandat väder, vi provade allt regn, strålande solsken, plusgrader, minusgrader och som på bilden totaldimma.

 

 

Första dagarna i juni var jag med mamma på gotland. Det här är en bild från högklint som vi cyklade till i fruktansvärd motvind. Jag tror det tog ungefär tre gånger så lång tid att ta sig dit som hem.

 

 

Jag hann knappt landa hemma innan jag och Jonathan begav oss till London. Det var hans enda lediga dagar den sommaren. Vi besökte kew gardens, tog massvis med bilder, åt världens godaste hamburgare och gick i alla parker.

 

 

Sedan blev det midsommar. Det firades med klättring utomhus för första gången, discgolf och middag på balkongen. Vi plockade också årets första kantareller.

 

I juli fick jag äntligen tummen ur och besökte Tant P. Det var några (alldeles för få) fina dagar i det röda huset på berget med mycket te, bakning, fotograferande, oljemålande och kravlös samvaro.

 

Sista veckan i juli tog jag och min bror och packade tält och annat viktigt i ryggsäckar och begav oss till grövelsjön för lite vandring. En kväll gick vi i rasande tempo runt en norsk sjö, jagade av myggen och hoppandes över gigantiska stenar.

 

I slutet av augusti återvände jag till gotland. Den här gången i sällskap av Malin och några hundar som skulle ställas ut. Jag var livrädd inför båtresan men jag överlevde. Vi lyckades med konststycker att få en bil som la av totalt, att putta en stor kombi med tre hundar i är ingen lätt match kan jag meddela. Jag trivdes bra i sällskapet och allt fungerade fint tills vi skulle hem när saker och ting började ändra sig och jag fick psykbryt efter att ha hållt ihop så fint. Det hela slutade med att jag fick besöka visbys akutmottagning och flyga hem en dag senare. Fin resa var det i alla fall.

 

 

I början av september var jag med i en tiokamp och mina bästa grenar var höjdhopp och diskus. Jag kom tvåa efter att ha totalt gått in i väggen i avslutande grenen 1500 meter. Nästa gång ska jag inte delta i 400 m. Det sög alldeles för mycket kraft och jag är inte tillräckligt snabb för att ens få poäng där.

 

 

Jag var på Legends Only och såg några av världens bästa klättrare tävla. Det finns mycket att lära minst sagt. På bilden Adam Ondra.

 

 

I mitten av oktober åkte jag ner till Litauen för att hämta hem en liten iller till, Abercrombie. Efter någon månads hårda bråk fann sig slutligen samtliga fem illrar såpass bra i situationen att vi kunde ha dom allihopa tillsammans. Skönt. Lilla Zombie (som är störst här hemma) är en underbar liten kille som jag ser fram mot att dela många år med.

 

2011 var också året jag började äta sparris, oliver och lakrits. Det var ett år när jag reste ovanligt mycket. Jag började klättra och det enda jag ångrar med det är att jag inte började för länge sedan, det är så fantastiskt kul. Det var också ett år som jag spenderade mycket tid i sängen. Ett år när jag besökte akutmottagningen alltför många gånger och hatade mig själv under i stort sett varje dag. Jag fick också min aktivitetsersättning förlängd och en köplats för att komplettera min neurpsykutredning. Mest av allt har det nog ändå varit ett år som har präglats väldigt mycket av min relation till mat.