Vill inte
Jag vet faktiskt inte när jag mådde sämre sist. Idag har jag känt mig åsidosatt, ledsen, rädd och ovärdig. Alltsammans under en och samma handbollsmatch. Jag har gråtit i bilen på väg hem. Jag har tyckt att min nyligen betalda medlemsavgift är bortkastade pengar för jag kommer inte få spela. Kommer inte bli bättre. Jag är för gammal, det är kört. Jag borde bara insett det för tio år sedan.
Förutom det har jag ångest. Både den där "utan anledning" och över mat och min jävla äckelkropp. Jag är på nivån där mina tankar är "fan det är fetaost på kniven" när jag står i köket och lagar mat. Jag är inte alls så sugen på att vara med.
Förutom det har jag ångest. Både den där "utan anledning" och över mat och min jävla äckelkropp. Jag är på nivån där mina tankar är "fan det är fetaost på kniven" när jag står i köket och lagar mat. Jag är inte alls så sugen på att vara med.
Kommentarer
Postat av: Elin
En poäng där. Kan bli svårt att bli av med det. I alla fall själva grejen att göra det. Som du säger, går det ju att använda det på ett annat sätt, lite mindre negativt och destruktivt.
Det finns en bättre framtid för dig också, det tror jag på. Om den innehåller handboll eller ej, det vet jag inte, men om den får dig att må bra eller kan komma att få dig att må bra är det värt att fortsätta, annars?
kramar
Postat av: Dedde
har du ansökt om hjälp?.. en ätstörning handlar ju så sällan om vikt. det är ett uttryck som ibland kan visa sig fysiskt. men ingenting spelar någon roll om inte huvudet mår bra.. [vilket jag tycker att vården borde veta vid det här laget?..]
vet dina föräldrar att du har det jobbigt? får du någon hjälp alls?..
Trackback
