uppfortsomfan

Igår var en sån där fantastisk dag. En sån dag när jag har samtal och min annars så glada och skämtsamma samtalskontakt efter tio minuter frågade om han skulle vara orolig för mig. När han efter sju undrar om jag har ångest. Det lyser igenom när jag släpper och slappnar av. Svarslatens står det i journalanteckningar från igår. Bejakar suicidtankar. Det skiner som en spotlight så fort jag sitter still och försöker vara med mig själv.

Jag har flytt och flyr fortfarande. Jag gör saker oavbrutet för att inte känna. Jag har sprungit, jagad av ångestflåset, i två veckor nu. Eller, sex år. Men nu har dom två senaste veckorna varit värre än på ett tag. Jag flyr.

Idag flyr jag rent fysiskt också, om någon timme lämnar jag hemmet för att bege mig norrut mot älskade, älskade tant P. Norrlandet, naturen och sällskapet kanske kan krypa in och lägga sig mellan mig och ångesten som en skyddande hinna. Vi får se.

Juli förra året i norrland.