uppfortsomfan

Jag kör på, tränar varje dag. Försöker vara ute när vädret lockar och försöker äta vettig mat. Jag blundar, lutar mig fram och trampar på. Går mot allt hela tiden. För det sägs att det är det som leder framåt, till något bättre. Ett bättre liv. Mindre ont i själen. Jag gör saker jag inte vill, saker jag inte vågar och saker jag inte orkar. Jag slåss, konstant, dag ut och dag in.

Men jag ser ingen ljusning, ser ingen förbättring. Jag undrar bara när allt brister. När jag inte orkar gå i motvind längre. Det jobbiga jag gör lägger sig i högar, drivor och lagras. Det jagar mig. Jag undrar när skiten hinner ikapp. Jag får öka takten hela tiden för att slippa höra flåsandet från ångesten som kommer efter mig.

Och allt gör ont. Det gör ont att leva. Ont att finnas.

Det känns inte som rätt väg, det känns bara som ett evigt föträngande. Det håller inte i längden. Det knakar i fogarna.

Jag vet inte var jag ska göra av mig själv längre, var jag orkar finnas till.