Tack kropp, tack, verkligen.
Har jag nämnt tidigare att jag hatar min kropp? Jag gör det en gång till. Jag hatar min kropp. Hade det inte varit för att jag vet hur stark ångest kan vara över den minsta lilla skitsak hade jag förmodligen varit vansinnig istället för lätt förundrad och lite avundsjuk på dom jag läser om som får hysteriska utbrott när vågen pekar två hekto upp. Två hekto är normalt upp och ner beroende på man druckit mycket vatten, varit på toa och så vidare.
Vad lyckas min kropp med då istället för dom där snygga två hektona. Jo mina damer och herrar, den senaste veckan har jag gått upp tre kilo. Det är trettio hekto. På en jävla vecka och jag har varken överätit eller var underviktig från början. Jag hatar min kropp och tycker verkligen inte att jag borde äta, för helt jävla uppenbart kan inte min kropp hantera mat.
Nu ska jag ägna min dag åt att gråta och hata mig själv och min kropp för det gör jag. Jävla idioter som säger att det blir lättare när man äter. För inte fan är det lättare nu, bara tjockare.
Vad lyckas min kropp med då istället för dom där snygga två hektona. Jo mina damer och herrar, den senaste veckan har jag gått upp tre kilo. Det är trettio hekto. På en jävla vecka och jag har varken överätit eller var underviktig från början. Jag hatar min kropp och tycker verkligen inte att jag borde äta, för helt jävla uppenbart kan inte min kropp hantera mat.
Nu ska jag ägna min dag åt att gråta och hata mig själv och min kropp för det gör jag. Jävla idioter som säger att det blir lättare när man äter. För inte fan är det lättare nu, bara tjockare.
Kommentarer
Trackback
