uppfortsomfan

Det här med att vara sjuk. Eller, det här med att ha varit sjuk länge, så länge att det förvandlats till normaltillstånd. Det är märkligt och dumt och ändå så mycket verklighet för mig. Jag minns inget annat. Jag kan inte hur gärna jag än vill komma ihåg hur det var att må bättre. Jag vet inte något annat än att kvällar gör ont i själen, att luften helt appropå mitt i ingenting (eller något) kan ta slut eller bli tjock som sirap. Jag kan inte tänka mig hur en dag där inte tankarna gång på gång på gång dras till skuldkänslor, äckelkänslor och självhat för att jag har ätit, ska äta, borde träna mer och hela den biten. Hur det är när inte första tanken vid alla bakslag eller deppstunder är destruktivitet.

Jag har ingen aning om hur man skapar sig en annan värld, hur man tar sig ur sjuk. Jag försöker låtsas att allt är okej, jag äter muffins med kardemumma och lingon och dricker varmt te och andas in kvällsluften. Jag försöker ta hand om mig på det bästa sätt jag förmår med alla egenheter, svårigheter och sjukligheter jag har. Men ändå, jag sitter fast i dyn. Sjunken ner till midjan och där är jag fast.

Det värsta av allt är nog ändå att jag inte vill något med mig och mitt liv. Jag ser bara en stor intighet och tomhet när jag försöker fundera över framtiden. Jag har inga drömmar, och inte mer hopp än det lilla undangömda som gör att jag ännu inte försökt dö.