uppfortsomfan

Alltså, dom senaste dagarna eller snarare veckorna har varit rätt dåliga. Eller för att använda ett mindre vackert men dock mycket beskrivande ord, rövdåliga. Dom tre senaste dagarna har nog varit värst. Tror jag, det är så svårt att hålla reda på och komma ihåg. Jag vet mest att det varit väldigt jobbigt.

Jag som nästan aldrig tappat aptiten av dåligt mående har inte varit hungrig på fyra dagar och ja då dessutom mått dåligt och då kommer alla fina destruktiva lösningar ploppande så det där med att äta har inte varit min grej. Vilket i sin tur inte direkt gör mig piggare och gladare. Så fantastiskt, och ja, jag vet, det är mitt fel att jag inte äter mer när jag vet om det.

Så ikväll bröt jag ihop och orkade inte mer alls och grät och var ett ångestmoln. Över en jacka. Fast det var ju såklart inte den som var orsaken egentligen. Jag verkar bara oförmögen att erkänna för någon att jag mår dåligt. Jag orkar inte det längre tror jag. Jag har varit sjuk så länge att folk vet det. Jag behöver inte påpeka det igen och igen. Det är ju rätt uselt att jag inte kommit framåt. Andra ska slippa höra och se det. Jag vill helst slippa höra och se det. Fast mest av allt slippa känna det.

Jag är less på ångest, så förbannat less på att alltid ha ont i själen. Så för att prata journal, så bekräftar patienten ikväll suicidtankar, förnekar suciudplaner. Om någon skulle varit orolig. Fast det tror jag aldrig någon varit. Vi vet allihopa att jag inte tar livet av mig.

Godnatt.