uppfortsomfan

Och där gick det inte längre och alla månaders innehållande av känslor blev matpanik när Jonathan ätit upp dom sista nötterna idag. Som jag hade planerat att ha till frukost imorgon. Kastade skor och andningspanik och "jagbordeändåinteätadomdärjävlanötternaförjagärfetnogändå" känslor som övertog mig och jag kände mig sjukare än på evigheter. Och som jag fick kämpa för att få i mig tredje målet idag.

Kvällen har faktiskt varit så illa att jag öppnade burken med dom små vita som ska få mig att sova gott. Första försöket med dom. Känner mig... trött.

Ibland önskar jag att jag kunde hantera mat bättre. Ibland önskar jag att jag lät bli att äta. Just nu är jag i läge två.

Jag åt frukost. Min nya favorit. Nästan tinade mangobitar och körsbär, yoghurt och blandade naturella nötter. Mums, godis. Jag var på ett flexpass och försökte öka min rörlighet lite. Jag åkte hem, åt banan på vägen och åt sedan sen lunch. Minst lika gott det. Svampomelett med keso,fetaost och laxröra och så massa grönsaker. Sen kom Jonathan hem så jag fikade två chokladtryfflar och te. Sen handboll i en och en halv timme. Och jag känner mig... Svag för att jag föll och åt när jag kom hem. Två mjuka mackor, en hård och två salta kex. Varför jag känner mig svag? För att även dessa mängder gör mig tjockare. Jag vill inte bli tjockare. Jag hatar mig. Jag trodde det var rätt ok, att det släppt några kilon sen jul. Sen gick det fyra dagar och hälften av det var tillbaka. Om det ändå stod still.

Jag vet, det är inte friskt att vilja matvägra. Jag är inte frisk. Bara för frisk för all typ av hjälp. Eller, ja ni vet, för stor. Jag är trött på allt. Jag hatar att ha ibs, att ha en konstant svullen mage. Jag hatar att jag vill låta bli att äta. Jag hatar att jag gör det. Jag hatar att det är så mycket tankar runt det. Jag hatar att jag inte har bättre "disciplin" och jag hatar att jag ens formulerar dom orden i min hjärna.

Jag vill se ut som jag gjorde innan jag blev sjuk. Men jag är idiot, så jag är förstörd.

Sommaren 2010

Idag mår jag allt annat än bra på många sätt. Det var länge sedan jag var så här gigantiskt fet tillexempel. I mitt huvud alltså. Rent viktmässigt är jag lika stor eller liten som förra veckan, på ett ungefär. Jag är trött, så trött. Har ont av alla ångestspänningar och ändå sitter jag här. Igen.

Söndagen var bättre så vi tar bilder från då.

Det här med att uppdatera sin blogg är inte lätt när datorerna inte samarbetar med en. Den stationära gamla trotjänaren sa upp sig i förra veckan. Eller snarare kontakten med nätet. Lättlöst egentligen men jag måste inhandla en pryl och därmed är det uppskjutet på obestämd framtid eftersom jag är välkänd för att aldrig få tummen ur när det gäller så tråkiga saker. Med andra ord är jag hänvisad till en laptop som numera besitter visst antikvärde. Den fungerar som den vill. Det trådlösa nätverket kastar ibland ut mig, eller om det är datorn som kastar ut nätverket, det är aningen oklart. Och framförallt, jag har svårt att markera rutorna på blogg.se så jag kan logga in. Därav radiotystnad från mitt hörn av världen.

Senaste dagarna har ägnats åt promenader och träning mest. Det har varit sol. Ganska skönt att vara ute. Handlat klätterprylar som var hutlöst dyra. Köpt nya skor. Igår faktiskt. Jag älskar dom. Kanske inte färgen även om det kunde varit värre. Vad är det för någon grej att alltid göra dammodellerna i fjollfärger och herrmodellerna i någon tjusig stark lit emörkare färg? Jaja.. den här kallades ju så tjusigt för carribean sea blue så det får väl duga. Turkos säger man väl på svenska. Hur som helst så är det inte färgen som är det bra med dom här skorna. Det är ett par skor som är som fivefingers (vantskorna som ser helt galna ut) fast med ett fack för alla tår som normala skor. Det vill säga att skorna är gjorda med någon typ av barfotakänslatanke. Man ska gå som vi är tänka att gå. Mer barfotaaktigt. Jag har använt dom idag och upptäck några saker. Framförallt är det bland dom skönaste skor jag ägt. Sen tyckte jag mig känna att jag gick med bättre hållning. Detta bekräftades av Jonathan. Det kändes inte alls ansträngt att gå rakt och stolt. Det gjorde inte ont, jag behövde inte tänka för att göra det. Nästa häftiga upptäckt var att jag som alltid gått ganska ordentligt innåt med vänsterfoten och därmed skavt sönder i stort sett alla mina skor frampå tån på vänsterfoten och strax bakom tån på högerfoten där skorna slits mot varandra hade känslan av att jag gick rakare. Även det bekräftades av sjukgymnastens kunniga blick. Inte helt rakt men betydligt rakare. I'm in love.

Övriga händelser är tillexempel att min samtalskontakt lovade att bjuda mig på tårta när jag fyllt år om jag från mitt håll kunde lova att jag åt upp det jag fick. Jag har läst en sjukt obehagligt bok och kunde inte somna igår för jag mådde så dåligt av den. Jag har haft ångest, precis som vanligt. Jag har tappat ett par kilo sedan i julas och är glad över att jag inte längre är sådär äckligt nära den där förhatliga vikten jag var uppe i när jag medicinerades. Jag avskyr att ha mens och blir inte gladare när eländet beslutar sig för att bli en vecka tidig.

Det är vad mitt liv har att erbjuda. På ett ungefär.

Idag vaknade jag betydligt friskare. Åt rostat bröd med citronmarmelad och drack te. Ville ut, ut, utomhus efter dom senaste dagarnas instängdhet och orkeslöshet. Så, på med nya finaste underställströjan och ett strålande leende inför utsikten att få vistas i den värmande vårsolen.

Promenerade till Vällingby, tog tunnelbanan ett par stationer till Brommaplan och gick därefter till City Gross för att handla. Åt en lunchfralla på en bänk i solen och åkte sedan hem igen. Fixade te och packade ner kamera och varma dunvästen i ryggsäcken och travade utåt Lövsta. Tog plats på den soluppvärmda klippan, halade fram kameran och satt där och drack te och lyssnade på ljudet av is som spricker upp (och ett och annat flygplan.


När solen gick ner och jag närmade mig stadiet isbit gick jag hem och lagade fiskpinnar med potatis, gröna ärtor (massor av gröna ärtor) och senapssås. Det var min dag. Ett försök att döva ångesten som genast kom tillbaka när jag mådde bättre fysikt. På klippan lyckades det. I övrigt inte. Fy fasen vilken matångest jag haft idag.

Så, vad har jag gjort sen sist? Mest varit sjuk faktiskt. Det jag äter verkar mest rinna rakt igenom. Fortfarande. Den positiva biten är att jag inte mår dåligt i alla fall. Bara väldigt trött av för lite sömn, för lite näring och för lite vätska. Vad det är som felar mig är fortfarande en gåta. Det verkar inte direkt vara smittsamt för Jonathan är fortfarande frisk och kry. Om jag fortfarande är dålig imorgon var rådet att uppsöka vårdcentralen för att utesluta att jag drabbats  av något otrevligt som kan komma från det faktum att jag dagligen hanterar rått kött.. oftast kyckling.

Med andra ord har jag mest tittat på film, löst korsord, känt mig som jag fått sittsår, varit trött, varit uttråkad.. klagat lite. Ätit spännande saker såsom fiskbullar. Näeh, inte så värst häftigt liv. Idag hade jag dock några timmar mitt på dagen när jag fick lite ork och kunde ta mig ut. Tack för det, det är så skönt utomhus.

En helnatt på akuten igen. Hemma halv sex, somnade vid sex. Vaknade strax efter åtta med magknip. En halvtimme senare och tre timmar framåt ägnades åt att ränna på toa och fräta sönder min stackars rumpa.

Så, något väldigt trött. Varit vaken sen dess. Sovit härliga två timmar. När magen gav sig åkte vi till vildmarksmässan och tittade. Lite litet och lite för mycket rökta renkorvar men lite lagom underhållning ändå.

Nu ser jag typ i kors och funderar på vilken film jag ska orka se. Och varför jag får luftuppstötningar som smakar svavel när min mage varit i olag.

Suicid... är nog det första ordet jag tog in som psyksjuk. Numera pratar jag i stort sett flytande "journal". Men jag hade tydligen missat definitionen. Att säga att det inte är så vansinnigt kul att leva eller att det inte är så värst fantastiskt att göra det just nu är enligt min samtalskontakt suicidtankar. Jag har aldrig uttalat orden "jag vill dö". Det trodde jag var suicidtankar. Så nu har jag lärt mig det. Med andra ord har jag dom ofta.

Just nu vill jag bara försvinna och släcka ner och slippa känna. Inte dö, bara slippa. För jag mår inte bra. Alls. Jag önskar att jag trodde på hjälp. Att jag kände att det fanns något att luta sig mot. Men vi vet, både jag och akutpsyk, att dom inte kan göra något för mig. Det känns ensamt.

Patricia lämnade denna utmaning till mig. Fem saker om mig som ni inte visste. Som såklart beror på vem du är. Någon vet säkert.

Jag var alldeles kalasblond tills jag var fyra/fem ungefär.

Jag har långkalsonger (observera, inga tights eller trumpbyxor utan långkalsonger) ungefär halva året för jag är en fryslort.

Jag tycker allt som oftast att frukt är godare än godis.

Jag och en kompis skrev en fortsättning på Harry Potterserien när vi gick i sjuan-nian och hon band in den på gymnasiet.

När jag fyllde nio fick jag samlingsboken "Stora boken om Mimmi" och läste ut den samma dag.


I vanlig ordning så vet jag inte vem jag ska utmana vidare så jag säger som jag brukar, känner du för det är du utmanad.

Det jag känner för min läkare är något annat...

För en mindre evighet sedan skrev han en licensansökan för melatonin till mig, en försök till att få någon kvalite på min sömn så jag kanske inte är dödstrött. Förra veckan frågade jag på apoteket om ansökan gått igenom. Jajjamen. Nu har jag inte provat än. För det här med piller är svårt för mig. Men, hur som, jag fick själv ta reda på om det gått igenom eller ej.

För ungefär en lika lång evighet sedan bad jag om intyg så jag kan söka övningskörningstillstånd. Min kära läkare har dragit ut på det och inte gjort något och velat och haft sig. Först ville han inte skriva intyg för han var rädd att jag skulle svimma bakom ratten av undervikt och för lite mat. Det var i våras eller somras någon gång. Jag åt då hyffsat normalt, utan svält i alla fall och var normalviktig med den där marginalen man ska ha. Risken att jag skulle svimma och vara trafikfarlig av den anledningen var ungefär lika stor för vem som helst. Och om det skulle spelat någon roll så har jag inte lätt för att svimma. Jag har faktiskt aldrig gjort det.

Senast jag hörde något från honom så skulle han kontakta transportstyrelsen och fråga om.. ja någonting. Jag förstod aldrig varför.


Så, idag fick jag brev från honom. Att träffas och prata med mig går uppenbarligen inte. Hursom, han berättar att melatoninlicensen gått igenom (tack så mycket för informationen) och att han inte kunnat ta ställning till huruvida jag kan köra bil eller ej. Nej men för tusan, träffa mig och gör en bedömning då! Resultatet blev ett intyg, eller ja.. en sammanfattning av min mentala hälsa som han sa att jag ju kunde skicka in om jag var fortsatt intresserad så kunde transportstyrelsen själva göra en bedömning. Det är bara det att det här utlåtandet innehåller felaktigheter. Som att jag har suicidtankar av växlande karaktär. Jag har aldrig sagt att jag vill dö, jag har aldrig sagt att jag har några planer på något sådant. Varje gång jag blir tillfrågad så svarar jag att jag inte är vansinnigt förtjust i att leva men att jag inte har några konkreta planer eller ideer på något annat. Och varje gång har jag menat det.

Han har också skrivit att jag har anorexia, eller kanske bara resttillstånd. Det är baske mig omöjligt att ha anorexia med en normalvikt. Det är liksom... själva grejen i diagnosen. En ätstörning kan man ha, absolut, men inte en anorexidiagnos.

Så.. jippijej, körkort kan jag glömma. Hur i hela friden tror käre doktorn att stackars transportstyrelsen ska kunna göra en bedömning baserat på hans ensidiga intyg när han själv inte anser att han kan göra det trots att han har tillgång till mina journaler sedan 2006 och har träffat mig personligen? Jag blir lite less. Jag är övertygad om att personer som inte är lämpliga att ha körkort inte får godkänt på uppkörningen... Varför kan jag inte få försöka?



För övrigt är det alltid lika.. jag vet inte, overkligt att se mina problem på papper..

Det är kväll igen.

Jag är inte säker på om jag gillar kvällar. Det är skönt att det som ska göras är gjort. Det är lugnt och tyst. Mörkt. Rätt kravlöst. Kanske är det därför jag ofta inte mår sådär fantastiskt på kvällarna. För jag slappnar av. Kanske för att jag borde sova. Alltför ofta sitter jag vaken här. Eller ligger vaken och läser. Ångest som gör mig rädd, så rädd. Jag vet inte riktigt varför. Det är obehagligt att gå och lägga mig. Att släppa kontrollen och slappna av. Det är märkligt. För jag sover oftast som om jag vore slagen av en stekpanna i bakhuvudet. Tungt. Det är inte så där vansinnigt ofta som jag vaknar med andan i halsen och slår upp ögonen i total panik. Så jag borde inte vara rädd för det. Kanske är jag det. Kanske är jag rädd för morgnarna när jag vaknar och livet är som det var igår. Kanske är jag bara för trött för att slappna av.

Jag gör som jag brukar. Jag knarkar Lars Winnerbäck, jag håller hårt i min slitna flodhäst och läser tills ögonen går i kors och kroppen värker av trötthet.

Och undrar var jag ska börja. Hur det ska sluta.

Vi avverkar eländet först. Jag har ångest vilket gör mig spänd. Så jag biter ihop konstant och sitter med axlarna strax under öronen. Och har ont. Ont, ont, ont i alla muskler och käken och huvudet och tja, allt över midjan på baksidan. Jag är inkapabel till att dricka. Idag insåg jag på kvällen att jag fått i mig ungefär en halvliter vätska.. och spelat match. Hela kroppen vrålar vätskebrist, jag borde ha lärt mig signalerna, borde kunna tyda dom tidigare men icke. Jag vet inte varför jag är så dålig på att dricka. Det är inte bara komma ihåget som är fel, jag har svårt att dricka. På samma sätt som det kan vara svårt att äta vid en ätstörning fast utan ångesten.. eh... ja alltså det känns fysiskt svårt, det liksom tar emot.

Nästa negativa sak, jag tror jag ska gräva ner mig och sluta försöka existera. Gårdagens nederlag sitter i och det känns som jag hellre dör eller går i ide än har ett liv där jag gör skitgöra som jag inte gillar bara för att det är det enda jag är kvalificerad för. Jag är ju inte ens så dum som mina betyg säger. Jag är banne mig smartare än dom flesta människorna. Jag kommer inte riktigt överens med skolor och undervisning bara...


Mer postivt, jag har druckit nu. Faktiskt något så extremt ovanligt som en dryck med kalorier i. Jag äter nog allt numera.. inte i alla lägen och inte lika lätt men det är inget jag inte tar i min mun. Däremot dricker jag i stort sett inget annat än vatten och te. Nu har jag gjort det. Iste med hallonsmak från citygross.

Jag har funderat på hur kul det skulle se ut om jag la ut dagens outfit.... Så annorlunda mot alla små söta sexton sjuttonåringar. Dessutom byter jag inte byxor varje dag, varsågoda att tappa hakan=p Eller tjocktröja för den delen heller.

I onsdags sa min samtalskontakt att det är bra att ta ut bra saker i förskott. Att glädjas innan. Han förstår inte.


Han förstår inte att mitt försvar i livet (eller mot livet) är att aldrig hoppas, aldrig önska, aldrig vilja, aldrig drömma. För varje gång jag hoppas, önskar, vill eller drömmer så går det åt helvete. Det blir aldrig av. Det blir alltid en ny besvikelse som äter hål på mig och ger en klump i bröstet. Jag gråter inte ofta. Knappt alls. Men besvikelser ger alltid tårar. Mitt försvar, min mur är byggd av ovilja eller snarare rädsla att ens försöka. För om jag aldrig önskar, om jag aldrig försöker med hela min själ då blir det åtminstone färre och mindre besvikelser.

Jag vet att jag försöker bädda in mig själv i apatins och viljelöshetens gråa blöta filtar men på något vis så känns det bättre än att bli besviken. Fast, det går ju inte. Ibland går det inte. Ibland så önskar jag. Ibland glömmer jag vad jag vet och hur ont det gör.

Igår stack jag ut en liten försiktig del i världen, en liten tå eller ett ögonbryn. Igår tittade jag faktiskt på utbildningar trots att jag hatar skola och allt vad det innebär. Jag började fundera på om jag orkar, om jag vågar, om jag kan. Jag släppte lite lite på min förhoppningsspärr. Det tog ungefär sex timmar där jag tänkte på en framtid innan jag fick kraschlanda, inse att jag aldrig någonsin kommer att kunna gå den utbildningen. Aldrig, någonsin.

Jag har mått fruktansvärt hela dagen. Jag hatar att leva. Jag hatar livet som besvarar mina försök att delta med att slå mig i bakhuvudet med en stekpanna och sätta mig på plats. Jag avskyr världen, betyg, min hjärna, och hopp.


Jag vill strycka önska ur ordboken, förpassa hopp till en annan planet och bränna drömmar. Jag måste komma ihåg.

Det är aldrig värt det.