uppfortsomfan

Jag försöker säga till mig själv att andra har det värre, jag har inte stomi, jag bajsar inte blod och jag kräks inte bara sådär när som helst. Oftast går det ändå rätt hyffsat numera, mina magmediciner håller mig på en okej nivå. Sen kommer det stunder när jag tycker rätt synd om mig själv. Som nu ikväll.

Extremsvullen, övermätt av ingenting, litet lätt illamående, luftuppstötningar med smak av svavel... Den där jäkla magkatarren. Jag tål inte stress. Alls. Tuff vecka med mycket ångest och saker på gång. Helg helt utanför rutinerna med stress och press, folk och prov och kunskap och fel säng och fel mat. Ja då är det ju kört. Min ibs-katarr-stressmage säger tack och hej och fungerar riktigt dåligt.

Så nu sitter jag här och är less och ömklig. Less på att inte få fungera som man borde i alla fall någonstans i kroppen. Less på svavelsmak, less på svullen tjockismage som är spänd som en överpumpad fotboll. Ömklig för att jag är så trött och att ligga ner är inte ett alternativ just nu eftersom magkatarren alltid blir värre av det. Ömklig för att jag är så rädd för att må illa att jag får panikattacker av det. Ömklig för att jag känner mig ensam här när jag sitter och mest.. står ut.


På den positivare sidan, vi bokade boende en vecka i norge ikväll. Så i mitten av juli hoppas vi på uppehåll, klättring och vandring.