Men alltså
Jag orkar inte med att vara jag. Men jag har slutat att ligga i en ynklig hög på golvet på mina samtal. Jag har gett upp, är för trött. Skrattar mest åt eländet och berör inget som betyder ordentligt. För det är ju ändå mitt problem.
Hm. Det ÄR ju viktigt att kunna skämta även om allvarliga saker, så det behöver inte alls vara fel. Men jag undrar ändå lite om du tycker att du får någon hjälp av samtalen? Kanske skulle du kunna testa att ställa lite krav? Fråga vad han tänker om din ätstörning, hur ni ska jobba med det för att det ska bli bättre, för det blir det inte nu. Vad finns det för behandlingsplan, vad finns det för handledning, osv.
Sen fattar jag att samtal kan betyda väldigt mycket på andra plan, eller så är det för mig i alla fall. Trygghet, struktur, kontakt. Allt behöver verkligen inte vara konkret. Men det går att göra båda. Finns det någon annan på den mottagningen som har mer kunskap av ätstörningar som ni kan ta hjälp av? Inte att du ska byta kontakt, utan bara ta hjälp för strategier.
Det är inte så som är ologisk eller dum, det är sjukdomen som gör att det blir så. Det ingår liksom i sjukdomsbilden att känna som du gör och inte få ihop det.
Kanske kan du skriva till samtalskontakten om det, om det inte går att prata?
Tack för glasstipset! Har hört talas om den men inte ätit. Eftersom jag mår så sjukt illa i flera dar om jag äter nåt fel, så har jag blivit överdrivet försiktig...
Men finns det ingen läkare bakom samtalskontakten? Fast okej, de behöver ju inte kunna mer bara för att de är läkare... önsketänkande. Jag tycker fortfarande att det är supermärkligt att du inte kunde få hjälp av scä. Jag fattar verkligen inte. Okej att du inte klarade av att säga så mycket, men ni hade ju möte där andra pratade och sa att du inte hade hjälp från psyk i det här. Och jag förstår verkligen att du inte orkar försöka igen, det finns ju en gräns för hur många gånger man orkar få ett nej.
