uppfortsomfan

When one falls apart,
why desperatly hold on tight to every little piece?
When one could leave the broken ones
and keep the best parts for a new picture.






Livet skaver och jag vill trötthetsgråta som barnet på bussen. Torrhickande gråt sprungen ur total utmattning. Jag tillåter mig inte att vila, blundar inför kroppens och huvudets vrål. Jag vill ju så förtvivlat gärna klättra. Och springa och träna styrketräning. För att bli bättre på att klättra. Klättra jämt. Sen städar jag ju lite. Tar hand om tvätten. Tar lite bilder. Handlar lite. Är impulsiv och påbörjar saker.

Jag gör saker jag egentligen inte vill för att jag alltid gjort det. För att det är vana och jag är rädd att livet blir skevt om jag slutar. För att jag sviker andra. Mest därför tror jag.