Svårt
Årets tredje och fjärde löprunda har avverkats igår och idag. Sen klättrade jag igår. Och var på gymmet idag, inte så länge dock. Det är så svårt. Jag vill verkligen träna för att det är kul, för att jag mår bra av det och för att jag älskar att vara vältränad, som i att orka saker. Jag vill träna för att bli bättre på att klättra. Jag vill hinna med att springa, klättra, gymma, gå på pass och spela handboll. Gärna mer än en gång var i veckan, som har sju dagar gånger tjugofyra timmar. Det går inte alltid riktigt ihop, inte med vila också.
Så jag struntar i att vila. Fast jag vet att det nästan är det viktigaste i träning. Att vila, låta kroppen bygga upp musklerna och läka småskadorna. För det är inte kul att vila. Det känns inte effektivt.
Och så var det det där andra. Som driver mig till träning av andra orsaker. Som att jag måste för att få äta. Så då behöver jag ju träna varje dag för att få äta varje dag. Tycker det där andra. Det blir ju en bonus att jag tycker om det.
Sen att det ändå kan bli som idag när jag inte tycker att jag borde få äta middag egentligen trots att allt jag fått i mig är frukost, två bananer och ett gäng riskakor. Och sen tränat två pass. När en varma koppen och två knäckemackor känns som världens ände. Inte så att jag la mig på golvet och skrek. Hela dagen kändes bara misslyckad och träningen värdelös. Jag var ju inte ens speciellt hungrig. Typ så. Fast jag vet. Att utan maten hade träningen verkligen varit värdelös. Jag blir aldrig bättre på att klättra om jag bara bryter ned kroppen. Eller, till viss del eftersom det är en fördel att vara ganska lätt. Men det är ju fläsk som borde försvinna då, inte muskler för tillräckligt stark och uthållig är jag inte.
Så det blir svårt. För jag har så svårt att dra gränser, se gränser och känna vad som är vad jag vill och vad något annat tycker. För jag älskar att träna. Och jag känner mig värdelös utan. Vilket som driver starkast inför ett pass är nästan omöjligt att reda ut. När borde jag låta bli? Jag ska ju träna om det är för att jag vill och mår bra. Men borde dunka till det där andra med att vila.
Imorgon har jag samtal. Jag mår inte alls bra. Fast jag vet inte vad jag ska säga. Igen.
Så jag struntar i att vila. Fast jag vet att det nästan är det viktigaste i träning. Att vila, låta kroppen bygga upp musklerna och läka småskadorna. För det är inte kul att vila. Det känns inte effektivt.
Och så var det det där andra. Som driver mig till träning av andra orsaker. Som att jag måste för att få äta. Så då behöver jag ju träna varje dag för att få äta varje dag. Tycker det där andra. Det blir ju en bonus att jag tycker om det.
Sen att det ändå kan bli som idag när jag inte tycker att jag borde få äta middag egentligen trots att allt jag fått i mig är frukost, två bananer och ett gäng riskakor. Och sen tränat två pass. När en varma koppen och två knäckemackor känns som världens ände. Inte så att jag la mig på golvet och skrek. Hela dagen kändes bara misslyckad och träningen värdelös. Jag var ju inte ens speciellt hungrig. Typ så. Fast jag vet. Att utan maten hade träningen verkligen varit värdelös. Jag blir aldrig bättre på att klättra om jag bara bryter ned kroppen. Eller, till viss del eftersom det är en fördel att vara ganska lätt. Men det är ju fläsk som borde försvinna då, inte muskler för tillräckligt stark och uthållig är jag inte.
Så det blir svårt. För jag har så svårt att dra gränser, se gränser och känna vad som är vad jag vill och vad något annat tycker. För jag älskar att träna. Och jag känner mig värdelös utan. Vilket som driver starkast inför ett pass är nästan omöjligt att reda ut. När borde jag låta bli? Jag ska ju träna om det är för att jag vill och mår bra. Men borde dunka till det där andra med att vila.
Imorgon har jag samtal. Jag mår inte alls bra. Fast jag vet inte vad jag ska säga. Igen.
Kommentarer
Trackback
