uppfortsomfan

Dagen

Idag har jag varit igång. Först klättring, sedan gym och därefter lämnat lite bilder och ätit med mina föräldrar. Jag är helt död, har ångest upp över öronen och en bit till. Jag är slut efter träningen. Det gick fantastiskt på klättringen och sedan undrade Jonathan om vi inte skulle gå till gymmet så jag hängde på och hans tanke visade sig vara mördande intervallträning. Slut överallt. Verkligen överallt. Mest i hjärnan tror jag. Alla monster jag har illvrålar och varenda en försöker vara den som är mest högljudd. Alla är det, i omgångar.

 

Jag vill inte gå ner tjugo kilo, jag vill inte svälta, jag vill inte tappa koncentrationsförmåga och hår (men mensen vore ju skönt att slippa). Jag vill inte vara svimfärdig dygnet runt, vill inte tacka nej till allt. Vill inte vara vaken större delen av nätterna med rädslan för att hjärtat ska sluta slå. Verkligen inte. Vad jag vill är att hitta en balans, en kost där jag inte går upp mer. Jag vill sluta leva med vetskapen om att jag hela tiden lägger på mig litegrann för så är det när jag äter vad som rekomenderas. Jag vill ha hjälp att hitta en trygghet i maten och ätandet som gör att jag kan lita på den. Jag vill ha stöd, vägledning och goda råd från någon som ser mig som en individ. Från någon som har kunskap. Från någon som inte står med ett enda matschema och ser det som den absoluta sanningen som fungerar för alla.

 

Just nu äter jag för lite för jag vet inte vad jag ska äta. När jag äter enligt scä's matschema går jag upp, när jag äter helt fritt utan att tänka går jag upp. Jag vågar inte experimentera mer. Inte på egen hand. Jag har ingen aning om hur jag ska hitta balansen och har därför valt den rätt korkade vägen att äta för lite för det känns... tryggare. Jag slipper åtminstone gå upp i vikt. Tror jag. Jag har en trasig våg. Och nej, det är egentligen inte ett bra alternativ på en enda fläck men jag vet inte längre vad jag ska ta mig till. Jag har försökt på egen hand i över ett och ett halvt år och jag kommer inte längre. Jag har kört fast, jag har tappat orken och motivationen och ideerna är slut. Jag är desperat, less och frustrerad.

 

 

Som uppiggande slutkläm, jag fick med mig lite bilder hem som jag inte sett på flera år. Vår klassresa till Kreta sista året på gymnasiet. Så jag bjuder på en liten söt Hanna med långt hår och en gigantisk vagel.

 

Vad fin du var där på bilden (och du är fin nu också).
Du kan inte gå till en vanlig dietist, inte en som jobbar på äs enheten, utan en så alla andra människor kan gå till? Hade jag vågat hade jag försökt få tag i en jag också, men riktigt där är jag inte.

Kramar

Precis som Patricia säger, gå till en "vanlig" dietist som kan hjälpa dig. Då kan du säkert hitta den balansen som du vill ha!
Kram! <3

Ta inte illa upp nu, MEN hur i hela friden kan du tycka illa om ditt utseende? Men den bilden skulle jag vara stolt! Det är inget jag menar, att du är dålig för att du inte trivs, hoppas du tar det som en komplimang, du är jättefin.

Ja men precis. Tänk hur många som älskar choklad, tänk all motivation vi kan ge om vi kan ge lite gosmak på glöden som fattas för så många. Vi skulle få massa priser!

Ja, då så. Fortfarande inte toppen ju, träning ska vara kul, men om den ger dig tillräckligt mycket positivt och utan att det negativa är farligt för att äverntyra det positiva är det ju kanske värt att fortsätta..
kramar

Jag har i alla fall sett klättring som träning, herregud det måste ju vara supertungt och jobbigt. Jag har aldrig provat på det men jag kan tänka mig.
Men det är kanske som du säger att saker man tycker är extra kul ser man inte som träning på samma sätt som något man kanske inte gillar lika mycket.

Vad jobbigt att inte kunna äta som man blivit ordinerad, hoppas du hittar en bra balans snart :)