uppfortsomfan

Det är tyst här. För jag känner mig dum som gnäller och spyr galla. Det känns som många tror att jag inte försöker och jag förstår det för det kan lätt se ut så här. För här tar jag ut allt som inte har någon annan adress, som inte levs ut eller pratas om någon annanstans. Det är helt enkelt en gigantisk virtuell sophög. Där jag gnäller. För jag har ett behov av det. Det är inte konstruktivt att gräva ner sig i sin skit och hålla hårt i den som en snuttefilt men det är inte heller ett bra alternativ att trycka undan allt i någon bakre håla av hjärnan och ignorera. Inte för mig. Det slutar alltid med att eländet exploderar i ansiktet på mig. Det gäller att hitta någon slags balans mellan ventilering och ignorans som fungerar.

 

Sedan har jag mycket svårt för att framhäva mig själv och jag kan inte se det som en prestation att jag tillexempel gått på en föreläsning en dag. Eller ätit som jag ska. Det är saker man ska kunna, det är normalt. Jag kan inte se det som något som ska berömmas att jag gör det. Snarare så tycker jag att det är något som jag ska göra och att inte klara det är ett misslyckande. Det är ju sånt man ska göra, jag vill inte bli ömkad och gullad med och få beröm för självklarheter. På något vis känner jag mig så dumförklarad när jag får höra av min samtalskontakt att jag varit duktig som tagit hand om tvätten. Som att ingen förväntar sig mer av mig. Som att tvätten skulle vara en prestation man nästan kan fira med flaggor och tårta. Jag känner mig liksom underskattad. Jag är ju så mycket mer, jag är inte nöjd med att ha genomfört sådana banala saker. Blir nästan förolämpad av sådant beröm.

 

Men, jag inser också att jag borde vara det. För det kräver ett förbannat arbete i nästan alla fall. Det handlar kanske om att jag har svårt att acceptera att min funktionsnivå är såpass låg för närvarande. Svårt att ta till mig att jag är sjuk, på riktigt alltså, ångesten känner jag ju. Nedstämdheten lever jag med varje dag, orkeslösheten går inte att bortse ifrån men jag har ändå svårt att förstå och hantera att det är en allvarlig sjukdom. Att det är verklighet att adhd inte bara är en bra förklaring till mina skolproblem utan också en funktionsnedsättning som påverkar mitt liv. Framförallt kanske jag vägrar ta till mig av beröm för "banala" saker för att jag vet, innerst inne, att jag kan så mycket mer. Att jag är så mycket bättre, att jag är mycket intelligent och smart på otroligt många sätt. Jag har helt enkelt andra krav på mig själv, högre krav.

 

Det kan vara både  positivt och negativt, det negativa är ju att jag nedvärderar den kamp jag för nu. Att jag inte tillåter mig att vara nöjd över saker som är prestationer som det ser ut i nuläget. Att jag hånar och straffar mig själv (mest mentalt) för att jag inte kan prestera på den nivån jag tycker att jag borde vara på. Det positiva i det är att jag är medveten om min kapacitet. Att jag någonstans under allt sjukt och skevt har ett bra självförtroende gällande mina förmågor. Att jag vet att jag är bra, att jag är intelligent och att jag kan saker. Att jag trots den rent ut sagt urusla självkänslan kan hålla fanan högt och erkänna för mig själv (enbart för mig själv) att jag är jävligt bra på saker.

 

Som att skriva=)