uppfortsomfan

"Hej bullen, jag är en tjej på tretton vårar"

Idag är jag ledsen för att jag är inte är mer, inte har kommit längre. När jag var hälften så gammal som jag är nu och hade ångestattacker varje vecka i skolan, hur hade jag reagerat om jag visste att det bara skulle bli värre? Om jag då hade förstått, om jag då hade vetat vad det var som hände med mig hade jag sökt hjälp då? Hade jag försökt stå ut ändå? Eller hade jag gett upp? Hade jag satt mig ner på grusvägen den där sommaren när hela min kropp gick i baklås och jag inte orkade någonting. Hade jag följt min känsla och impuls och satt mig ner och gett upp?

 

Förmodligen inte. Jag har fortfarande ofta känslan av att jag inte orkar mer, att det enda jag vill göra är att lägga mig raklång på den blöta asfalten, sparka med fötterna och skrika rakt ut. Eller lägga mig ihopkrupen och bara somna in. Flyta iväg från kyla och smärta. Men jag gör det aldrig. Jag skadar mig aldrig för att dö, jag tar inte alla tabletter vi har hemma. Jag lägger mig inte ner och slutar kämpa, slutar gå. Det är därför jag lever idag. För att jag alltid tar ett steg till när jag tror att jag inte orkar ett enda till.

 

Saken är bara den att jag är sliten nu. Jag är ledsen nu. Jag är så ända in i märgen trött efter att ha tagit alla dom där tusentals stegen jag inte orkade. Utmattad. Det känns som jag leker tafatt med mig själv, som om jag jagar min svans. Jag trampar på, dag efter dag, vecka efter vecka men jag kommer inte framåt. Jag lever, jag överlever. Men jag är ledsen för att jag inte är mer, för att jag inte kommit någon vart. Jag får liksom ingen ordning på mig själv. Jag blir bara äldre, randigare och tröttare.

 

 

Den känslan är inte kul, när man känner att man inte kommit någonstans och lyckas hitta massa argument för det, då är man rätt fast i dom tankarna.
Känner lite likadant, har suttit i den här skiten ett par år nu, tröttsamt och hopplöst.

Sant. Jaga sin egen svans. Också jobbigt för det är rätt bittert när man inte lyckas särskilt bra.
kramar

Sådär känner jag lite just nu. Jag har kommit en bra bit i kampen att bli frisk, men det är den där sista biten som inte vill fungera. Det är den som får mig att hata allting, som får mig att bli ledsen..
Att du har fortsätt kämpa under alla dessa år beundrar mig enormt, det ska du veta. Ge aldrig upp!
Kram <3

Det kommer bli bra tillslut för så länge det inte är bra så är det inte slut!

Sv: Det är verkligen så och det är därför jag tycker alkohol är så onödigt över huvudtaget. Folk är inte sig själva och det är hopplöst att försöka prata med dem.

Väldigt tröttsamt. Man kommer ingenstans. Ändå fortsätter vi jaga något, även om det är vår egen svans.

Vad händer hos dig det närmaste?
kramar

Usch, jag känner igen det där, att tänka tillbaka på en tid då man trodde att saker skulle bli bättre och lösa sig med tiden, och nu inse att: nej, det blev inte så. Men det har väl inte gått tillräckligt lång tid då, får man försöka tänka. Det bara måste vara så!! Kram

Som många andra känner jag igen mig i det du skriver. När tar det onda slut och när är det vår tur att få komma framåt?

Kram

Jag ville bara säga att du verkar så otroligt klok och dina inlägg är så välformulerade. Fortsätt kämpa, kram.

Sv: Sushi som är så gott! Men förstår dig, det finns folk jag känner som inte gillar det, så du är inte ensam! :)
Massa kramar <3