Samtal
"Vet du vad det värsta är?"
"....nej..."
"Att jag vet att det inte är bra men jag vet verkligen inte vad jag ska göra, jag vet verkligen inte. Ingen annan heller."
Han tittade på mig, tyst, begrundande och utan svar. Jag var tyst och svalde ned klumpen i halsen, motade undan tårarna som brände.
Det är rädslan för att falla och förlora. Det är rädslan för att slåss och inte orka. Det är uppgivenheten. Det är rädslan för att inse att jag är förstörd för alltid. Det är rädslan för att säga det högt, det är på riktigt då. Det är känslan av att det ändå inte är allvarligt. Att det inte är någon fara.
Kommentarer
Postat av: Diana Doss
Dåligt att de friskförklarade dig när du fortfarande var sjuk...!?
Nej det är ju sant men ah, ändå rätt irriterad på mig själv
Postat av: Maja
Känner igen mig, jag vet inte vad jag ska göra för att nå den sista avsatsen som gör så att jag hamnar på toppen. Jag befinner mig på platsen där målet syns, men det är svårt att gå ända dit.
Kramar <3
Postat av: Diana Doss
Ja usch jag tycker det är hemskt hur alkohol kan förändra människor sådär... :(
Trackback
