uppfortsomfan

Idissla livet

Jag vet inte vad jag ska skriva, vart jag ska vända mig, hur jag ska stå ut. Jag vet inte hur länge det är möjligt att orka med. Alla ord är sagda, alla tankar redan tänkta. Om och om igen. Jag är borttappad och själen värker. Av vad vet jag inte riktigt. Det där som sammanfattas ångest tror jag. Av tomhet. Uppgivenhet. Ensamhet. Igen, igen, igen.

 

Jag önskar att jag orkade drömma, vilja och önska. Men i ärlighetens namn så vill min kropp och min hjärna mest få sova ifred i hundra år och inte känna.

 

 

Brukar inte få infektioner faktiskt så är lite surt. Har därför inte heller någon kompress hemma. Korkat.

Det är rätt bra faktiskt. Är så skönt också, har en jättebra kontaktperson också som jag jobbar med några dagar, hon är verkligen stöttande så hon klandrar mig inte när jag inte pallar utan stannar hemma. Gillar de flesta jag jobbar med också, går bara förmiddag eller eftermidadg så inte hela dagar heller.

Självklart, ät det när det är värt det. Onödigt att äta det BARA för att. Som ja, jag åt det igår och lite choklad i fredags. Båda dagarna för att det kändes bra att äta det och stå ut med ångesten också.
kramar

vet inte vad jag ska säga, usch det är ju jobbigt. allt. jag vet :(

<3

som vanligt har du skrivit exakt mina tankar. :(

Förstår precis hur du känner... Men mitt i allt det där kan det ändå komma små ljusglimtar, de kanske bara varar i någon sekund, men de finns där!
Kram <3