uppfortsomfan

It's a never ending story. En följetong som är så lång att alla slutat följa med. Det är jag och det är ångesten. Vi har huvudrollerna. Rekvisitan är densamma. Röda stolar, dom två korta säkerhetsvakterna. Kvinnan med det långa bruna håret som alltid är utsläppt som sitter i receptionen. Hon vet vad jag heter. Det är någon halvdålig mitt-i-nattenfilm på den brusiga tvn. Dom gröngulklädda ambulansmännen som med jämna mellanrum kikar in och lämnar en legitimation och en kort redogörelse. Då och då kommer någon in genom ytterdörren och hon i receptionen är lugn och trevlig och skickar patienter än hit en dit. Ibland dyker polisen upp med någon mellan sig men det är aldrig något bråk. Det är lugnt i väntrummet på akuten. Någon överförfriskad festdeltagare som råkat illa ut kan gnälla lite väl högljutt över väntetider men annars är det lugnt.

 

Sen är det jag. Uppkruppen på en av stolarna i ett hörn. Gömmer mig för världen i mjukisbyxor och kryper långt in i min stora tröja. Försöker hålla mig stabil, försöker att hålla ihop. Skorna står på golvet. Jag tar alltid av dom för att kunna dra upp fötterna och kura ihop mig. Jag och min ångest sitter där, tätt omslingrade och jag försöker andas. Klockan rör sig, sent blir senare blir tidigt.

 

Sedan dyker någon upp och säger mitt namn eller bara ber mig följa med och jag lämnar väntrummet.