uppfortsomfan

Jag har nog gått lite vilse i det där som kallas livet

Jag vet faktiskt inte riktigt vad jag ska säga. Hur många gånger går det att upprepa att det gör så äckligt ont i mig innan det är uttjatat och saknar betydelse? Hur många omskrivningar går det att göra innan alla är söderslitna och invanda och tappar betydelse?

 

I onsdags frågade läkaren om jag mådde sämre nu eftersom jag nu hade två besök på bara några dagar efter nästan ett halvårs uppehåll.

 

Ja det är sämre. Det har varit sämre hela sommaren, varit på väg. Jag har kämpat, slagits som ett djur för att inte bryta ihop. För att inte släppa fram det jag känt varit på väg. Jag har jobbat dygnet runt för att hålla ihop, för att få göra saker som jag vet att jag tycker om, för att kanske kunna uppskatta dom. Inte på det sättet jag borde, inte fullt ut men på någon nivå. För att inte förstöra upplevelsen för andra.

 

Nu är jag hemma, nu är det vardag. Nu orkar jag inte hålla ihop längre. Fasaden och spelet är för tungt. Jag biter ihop så gott det går under dagarna, under stunder jag möter andra människor. Skjuter undan smärtan, oron och ångesten, lägger på hög till sen. När sen kommer orkar jag inte hantera eländet. Därför sitter jag här med en skadad ihoplappad kropp.

 

Jag har suturer överallt för att laga min utsida medan insidan är trasigare än någonsin.

 

 

Jag kan känna att det känns lite jobbigare precis när jag bytt miljö. Att gå ifrån ett långt lov till ny termin(det är inte det att jag inte gillar skolan, utan att jag byter vanor som jag haft under lovet). Dock vet jag att det alltid brukar gå lättare när man väl har hållit på ett tag.
Det kanske är samma sak för dig?
Kram <3

Fantastiskt av oss, skära för djupt är ganska dumt. Går inte att skriva med vänsterhand. Skar väl för djupt eller nåt.
Limma är bättre än sy för mig men beror på samma anledning som för dig - första gången jag sydde blev jag fasthållen av två sköterskor :S

Är jävligt drygt med hjärnkaoet. Påverkar allting annat så man tappar kontrollen. :s
kramar