uppfortsomfan

Jag vet att jag balanserar på en smal kant. Ibland är ena foten utanför, ibland kommer en vindpust och jag vinglar till. Det är smalt och krokigt.

 

Jag vet för jag känner hur stupet suger. Jag vet för jag känner hur jag vinglar. Jag vet för jag får på varje samtal numera svara på suicidfrågor innan han släpper hem mig.

 

Jag vet för det gör så ont att leva. För att det är så svårt att orka och vara stark. Jag vet det för att jag ens släppt in avdelningstankar i huvudet. Fast dit vill jag inte. Jag vet för att jag skadar mig, för att jag vet att det kommer hända, bara inte när. Att jag inte vet hur jag ska orka och vara stark nog att låta bli. Och kanske framförallt för att jag är för trött, sjuk och uppgiven för att riktigt fundera över konsekvenserna.

 

Jag gör som vanligt. Klistrar fast ett leende och tränar och sover för att slippa känna.