uppfortsomfan

Om att slippa

Jag kunde varit en av alla dom som åker in och ut på psykiatriska akut- och vårdavdelningar. Jag blev aldrig det. Tack.

 

Jag självskadar och i mina sämsta stunder innebär det suturer uppåt tre gånger i veckan. Jag har ångest, jag är nedstämd, jag har suicidtankar. Jag vägrar medicinera och är svår att arbeta med. Jag är sjuk. Jag har varit det länge och någon egentlig förbättring kan ingen se. En förändring men varken till det bättre eller sämre. Jag mår bara dåligt på ett lite annorlunda vis än jag gjorde tidigare.

 

Anledningarna till att jag sluppit undan eller hamnat utanför, hur man vill se det, är flera. För det första bor jag inte själv. Jag har hela tiden haft sambo och senare make att komma hem till. Jag tror vården lägger ansvar hos honom som frisk människa att säga ifrån om jag blir för sjuk. Ibland tycker jag att det är för mycket ansvar att ge en anhörig. Men jag förstår.  Det finns en stabil hemmiljö, jag har något ordnat och vanligt i min lägenhet. Någor som är bra och läkande. Sen har jag aldrig skadat mig med avsikt att dö. Jag har under mina sju år med självskadebeteende och psykiatri aldrig gjort ett suicidförsök. Därför bedöms jag inte som någon större fara för mig själv. Dom litar på att jag håller mig på rätt sida och bara behöver lagas lite då och då. Vilket är skönt, för suicidförsök tenderar att ge lpt och det klarar jag mig bra utan. Sen låter det ju märkligt, inser jag, att säga att dom litar på mig när jag ändå gång på gång dyker upp med nya sår men det är lite så det känns. Dom vet att jag inte gör något värre än så. Jag har också en etablerad kontakt med psykiatrin och ofta är det alldele nog om jag förklarar att jag träffar någon en gång i veckan och att jag trivs med honom.

 

Så har vi också det som jag tror är tyngst vägande, jag vill inte. Eftersom dom inte tycker att jag är någon större fara för mig själv så är jag inte vårdintygsmässig och säger jag då att jag inte vill så blir det inget av med det.

 

Det är så många anledningar till att jag inte vill. En del bra, en del sämre. Jag är rädd, jag vet hur lätt frivilligt blir tvång. Jag vet hur jag förvandlas till en manisk självskadare. Jag kommer ihåg första vistelsen när jag lyckades göra illa mig med en nagelfil i plast. Agerar man så kommer helt naturligt ett vårdintyg snabbare än man hinner viska "hjälp mig". Jag vet att jag slutar äta. För att jag inte anser mig behöva när jag ändå är inlåst och inte kan röra på mig, för att maten är äcklig och för att jag är vansinnigt kräkfobisk och hatar deras varmhållning i en evighet. Jag är också rädd. Blir det tvång så kommer medicinerna vare sig jag vill eller inte och jag vill inte. Inte ett enda dugg någonstans. Det var så jag provade antidepp. Jag blev hotad med att få dom injicerade om jag inte svalde självmant. Jag avskyr tanken på att dela rum efter episoden med min rumskamrat som hade magkatarr och spydde lite när som och gärna mitt i natten så jag fick vakna med totalpanik. Jag är rädd att inte få ta min receptfria hälsokostmedicin för magen eftersom den är just receptfri och det inte finns någon läkare som säger att jag ska ha den.

 

Jag kan inte slappna av något vidare på en avdelning, jag är rädd för personal som är otrevlig, överläkare som bestämmer över mig. Jag har saker att göra, har inte tid att vara där. Jag tycker inte att jag behöver vara där när jag överlever utanför och det är nog sant.

 

 

Men ibland önskar jag att jag trodde att det hjälpte. Att jag kunde se det som en frizon, någonstans att vila. För jag behöver det. Ibland önskar jag att jag hade naivitet nog att tro att det kunde hjälpa. Att jag inte bara skrattade när nervösa at-läkare undrar om jag ändå inte ska ta en tur över till psyk. Att jag kunde se något annat än några timmar i det vidrigaste väntrummet där jag ofta sitter själv utan möjlighet till kontakt med personalen som befinner sig två låsta dörrar bort. Att jag kunde tro att det var någonting annat än tio minuters samtal där större delen av tiden ägnas åt att prata piller jag inte vill ha. Ett par minuter med en stressad läkare i en korridor där alla mår sämre än jag.

 

 

 

Hm ja, många anledningar, som du säger själv - en del bra, en del mindre bra, men anledningar till att du är hemma och inte inlagd. Önskar att jag tänkt som du när jag sa ja till inläggning. För jag var precis där, där du är nu, jag hade något att komma hem till som inte var kaos, jag hade "friskt" stöd, och hade mediciner som "fungerade". Men jag sa ja till inläggning och som jag fick sota för det. Som du säger - man faller fort därinne och snart har man tappat all tid och rätt.
Vad tycker din make om att du inte blir inlagd?

Hm. Så det går att undvika? Inte helt slippa, men alltså göra risken mindre?
kramar

Man kan kort sagt säga att du är klokare än mig. Eller smartare. Eller både och kanske.. <3

Jag vet ju bara av egna erfarenheter att inläggning ibland är det enda som faktiskt funkar. Dock har jag ju alltid gjort de största framstegen på egen hand med bara en psykolog som hjälp, men tror det mesta handlar om vart man hamnar. Om jag hade hamnat på ett bra ställe från första början hade allt kanske varit annorlunda..
Kram <3

Inläggning är nog på gott och ont. Det beror helt på person, vart man hamnar, problem och vilken miljö personen lever i annars. Jag har aldrig varit inlagd men har många gånger önskat att jag bara kunde få lämna över ansvaret till någon annan för ett tag. Dock vet jag inte riktigt om det funkar så...

Tack för din kommentar också. Jag tycker man ska ta åt sig, så bra att du gjorde det :) Kikade rätt länge i din blogg igår kväll och kommer att återkomma! Jag gillar när man hittar bloggar som jag...gillar ;)

Haha, nja dammsugare är nog inte något jag skulle välja i fika väg, men jag kan hålla med dig om att saker med vaniljklet är gott. Åh vad svårt detta var, ärligt talat är jag inte så förtjust i fika, tycker det är för sött det mesta, men cheesecake är väl något jag kan offra mig för hihi.

Jag vet inte vad jag ska skriva om ditt inlägg. Själv skulle jag inte vilja bli inlagd heller, är förmycket perfektionist och vill ha allt på mitt sätt så jag skulle inte klara det där med att ha någon annan som bestämmer.
Som jag sagt innan, jag fortsätter önska att du en dag slipper allt sådant här och kan leva ett lyckligt liv med din man.