uppfortsomfan

Silvertejp och superlim. Te och ett ständigt flöde av musik för att hålla mig stående, gående. För att få mig att orka andas.

 

Tränar för då får jag vara ifred. Då lättar andningsknutarna för en stund. Då orkar inte ångestmonstret hamra så hårt i bröstet. Men jag är så trött nu, fyra pass senaste två dagarna.

 

Jag känner hur tom min blick är, det känns som ögonen är svarta av ingentinget. Stora och vida av ångestskräcken, av det gnagande skrikande som gör så förbaskat ont. Sitter på tunnelbanor och bussar och kämpar. Håller mig krampaktigt i den tysta lugna verkligheten runt omkring för jag får inte falla. Jag orkar inte bryta ihop för jag orkar inte samla ihop mig. Orkar inte oroa, orkar inte besvära. Måste stanna, måste hålla ihop, måste orka.

 

Det är ensamt med långvarig psykisk sjukdom. Lära sig stå ut själv. För andra kan inte och ska inte behöva ställa upp jämt och ständigt. Tomheten och övergivenheten i själen när hela kroppen och världen gör ont och jag inser att det inte finns någon jag med gott samvete kan höra av mig till. Dom få som finns i min närhet vill jag ha kvar. Inte tynga ner för att få se ryggen när dom lämnar för att dom inte orkar. Jag älskar dom.