uppfortsomfan

Så ofta som vården blir fel, så ofta som läkare är idioter. Det är alldeles för många som blir illa behandlade, felbehandlade eller inte alls behandlade. Jag har träffat min beskärda del av fullständiga nötter. Läkare och annan vårdpersonal som varit på helt fel ställe. Vars enda patientkontakt borde vara med nedsövda patienter.

 

Eftersom det händer allt för ofta så måste dom som är mänskliga och ger ett bra bemötande ibland lyftas fram. Den här gången är det en underläkare på akutmottagningen. Jag träffade honom första gången i lördagsnatt. Han verkade lite ovan, lite tagen, sådär som dom kan vara om du är unga eller nya. Det var en av dom bra sköterskorna som fick mig på lite bättre humör, som lyfte mig ett uns från ångestträsket och hon förklarade ungefär hur det låg till för läkaren för sköterskan har jag till och från träffat i drygt fem års tid så hon har koll. Han ville så gärna göra något, den här läkaren. Han tittade inte på mig med blicken som idiotförklarar eller den som bara är tom, den där jag inte är en person utan "sårskadan på o1:an". Han såg att jag var där, han såg att jag inte mådde bra och han ville hjälpa.

 

Nu ikväll träffades vi igen. Han kom ihåg mig. Han pratade, han ställde frågor och när jag var ihoplappad och klar tog han sig tid att stanna och prata en bra stund. För han brydde sig, han sa att han blivit berörd av min historia förra gången. Att han så förtvivlat gärna ville göra någonting för mig. Han ställde frågor, gav förslag. Försökte förstå hur världen fungerar inom psykiatrin, förvånades över bristen på stöd till mig. Undrade gång på gång om det inte var något han kunde göra. Tystnade när han försökte svälja och bearbeta när jag sa att jag inte kunde minnas hur det kändes att må bra.

 

Jag kan bara hoppas att han orkar fortsätta vara mänsklig i sitt arbete. Att han kan fortsätta bemöta sina patienter som människor, som individer. Det är alldeles för många äldre läkare som glömt bort eller inte orkar med det längre.

 

Idag är jag tacksam för dom bra människor jag under åren mött på st görans ortopedakut. För sköterskan i lördags som idag jobbade på medicin men när hon såg mig tog sig tid att ge mig en klapp på axeln och hälsa. Eller han som var förbi i receptionen precis när jag kom in som jag inte träffat på säkert ett halvår men som vinkade igenkännande och sa med bekymrad min att jag måste ta hand om mig. Men framförallt den fina läkaren som trots att han inte kunde någonting om psykiatrin så otroligt gärna ville göra något för mig. Lite naiv men ack så vänlig och omtänksam.

 

Tack.