uppfortsomfan

Tacksamheten till dom som är involverade i mig på umia är stor. Dom har nog ingen aning om hur stort det är för mig, att någon agerar. Dom vet nog inte vad det betyder för mig att känna omtanken. Det kommer förmodligen inte leda till friskhet men det värmer att veta att någon försöker.

 

Att någon är orolig är en otrolig lättnad. För jag är orolig och jag har varit ensam i den känslan så länge. Min omgivning har vant sig vid hur det är. Jag vill ju inte att någon ska behöva oroa sig. Jag gör allt för att det inte ska märkas så mina nära ska inte lastas för något. Jag skapar situationen själv. Men när jag visar sårbarheten och hur jag mår behöver jag ibland att någon känner samma som jag, att någon bekräftar mitt mående så jag inte tror att jag inbillar mig. Någon som avlastar känslorna som kväver.

 

Som när jag skadar mig. Jag sitter inte hemma och tänker att nu ska jag göra mig illa så någon ser att det är synd om mig. Jag gör det inte med viljan att bli uppmärksammad. Men, jag mår inte bra. Att någon gör som jag gör mot mig själv betyder att man har fruktansvärt ont i själen. Det finns inget fint eller romantiskt i det. Ingenting. Det är bara smärta, blod och hat. Det faktum att jag inte gör det för att synas och bli ömkad gör dock inte att jag mår bra av att ignoreras. Jag mår ju dåligt (det är därför jag sitter på en brits med blodröda ränder på min kropp) och jag är ju orolig. Jag säger alltid att jag har kontroll och inte kommer råka dö. Det har jag just nu. Men vad händer om jag en dag inte har det. Vad händer när det jag tänker inte stannar vid tankar? Jag är rädd, jag förstår inte hur jag ska orka överleva i längden. Men i nästan alla fall så får jag inte ens frågan om hur jag mår.

 

I mitt inre är jag liten, jag är bräcklig, jag är rädd och jag behöver att någon avlastar det emellanåt. Jag behöver att någon bekräftar att dom ser det och på så vis bär en del av det onda åt mig. För det är vansinnigt tungt att bära allt, att alltid vara stark. Att göra allt det där som är så bra, att gå emot, att kämpa och att slåss.

 

Därför är jag så otroligt tacksam för att Anna, Maria och Björn har sett mig, att dom har lyssnat på mig och att dom delar min oro. Jag är glad för att dom har agerat åt mig. Jag är tacksam för att jag för en gångs skull blir bekräftad i mina känslor.