uppfortsomfan

Döden dö (fast, är det inte livet som dör?)

Idag har jag haft ångest, som dom flesta dagar. Idag av den typen som är som ett stort sugande avgrundshål i bröstet. Den som är segdragen och jävlig. Som inte resulterar i panikattack utan mer är som väntan på en nysning som aldrig kommer. Något känns brutalt fel och det gör ont och jag vill bara stänga av. Jag gör som jag ska, som man bör, jag går emot. Jag har gått en promenad, jag har varit och klättrat. Jag är ganska bra på att göra saker även med avgrundsångesten som följeslagare. Mycket övning antar jag.

 

Idag har självskadetankarna virvlat i huvudet som löven runt en lövblås. Det går inte att få tyst på eländet. Jag agerar normalt, som jag borde. Sitter på tunnelbanan och i min hjärna är det överfyllt med rakblad medan jag plockar fram mobilen som alla andra och tittar efter vad som hänt i världen fast jag inte bryr mig egentligen. Står och väntar på en buss och vill slänga mig på marken och ligga i fosterställning och bara skrika för ångesten gör andetagen så otroligt vassa. Istället tittar jag lugnt på skylten som berättar att det är tre minuter kvar tills bussen kommer.

 

Jag är en mycket duktig skådespelare. Jag är fantastisk på att gå emot och stå ut. Men när jag såg mig själv i spegeln på toaletten i klätterhallen så undrade jag om jag verkligen levde fortfarande för i blicken fanns ingenting.

 

Det låter hemskt, för hemskt för att man egentligen ska kunna tro på det. Jag vet dock att det är verkligt, för det är ju din verklighet. Men att du ändå kan registrera tankarna och inte skada dig själv, trots att de tär det som de säger till dig, det kallas styrka.
Kram! <3

Jag håller med ovanstående, det är fan förjävligt att verkligheten kan vara såhär. Ingen ska behöva uthärda detta, men likväl är det som det är :( Jag tycker dock det är imponerande att du faktiskt gör saker när du känner så. Själv är jag inte riktigt lika bra på det...

Tack för alla dina tips. Jag har fått tag på psykiatrin nu men det är ju det där med väntetid... Men har man väntat hela sitt liv så kan man säkert vänta lite mer. Det känns tryggt med din kår med mördarillrar iaf :) Har du tränat dem att ge onda ögat? Kan tänka mig att det ger rätt bra effekt på jobbig vårdpersonal!

Ibland har man nytta av skådespelandet, men lika ofta hämmar det och förstör. Drar ner och försvårar. som nu, för dig. De där känslorna du känner inuti skulle behöva komma ut OCH få mer uppmärksamhet och mer reaktion, som du säger - för att få bekräftelse på att det är okej att må som du mår.


Det finns alltid någon som stör sig på en och man får väl försöka att ignorera så gott det går. Jag vet inte vad det är som gör att en del människor måste berätta för en hur korkad man är men dom finns tyvär.

Så det som egentligen ger något annat än förströelse och flykt är klättring? Och inte ens det är fullt ut så njutningsbart att det får dig att slippa ångesten?

Jag ska köpa rotfruktschips nästa helg då ^^
kramar