uppfortsomfan

Idag var då dagen kommen när jag skulle på möte med psyk och umia. Jag hade inte direkt några föhoppningar eller förväntningar och det var ett bra val. Jag hade ju lätt kunnat bli besviken.

 

Arbetspsykologen var tråkigt nog sjuk så det blev nog inte riktigt som det hade kunnat bli för hon var den som tog initiativet till mötet. Den andra människan som är från försäkringskassan förde fram oron över att jag mådde såpass dåligt och funderingen på om det fanns något mer man kunde göra, något som kunde ändras eller så för att se om det blev bättre helt enkelt.

 

Läkaren tyckte jag skulle äta antidepp. Jag sa nej. Jag vill ha mer samtalskontakt, eller jag vill ha som jag haft, en gång i veckan. Det går inte. Det enda kvarvarande alternativet är då dbt, vilket vi har provat men det skiter sig när jag inte klarar av pressen som hemuppgifter innebär. Med andra ord så hände inget. Eller ja, min läkare ska kolla om capio kan hjälpa mig med maten. Fast det känns rätt lönlöst för jag vet ju att jag inte är sjuk (smal) nog. Det har jag faktiskt fått bekräftat mer än en gång från vården. Jag förstår det också. Det finns inte pengar till allt. Som med samtalskontakten. Andra är sjukskrivna och deras patienter måste ju ha någonstans att vända sig så då får vi maka oss åt sidan och lämna plats.

 

 

När det äntligen var över åkte jag direkt till gymmet. Halvvägs in i passet började ett tmipass bakom min rygg och det var inte fullt så jag hoppade in. Tmi är träning med instruktör och är typ.. högintensiv cirkelträning i pyttegrupp. Man är max fem stycken. Det brukar var asjobbigt och så även denna gång, framförallt eftersom jag redan kört halva mitt pass innan men det var också jätteskönt att bli lite påjagad, jag har ibland svårt att ta ut mig helt på egen hand.

 

Sedan hem, vila, äta och så tyckte jag det blev för mycket middag. Det var mycket. Och vips så var jag ute i gråvädret och promenerade. Fast jag var så trött att jag knappt orkade stå. Heja mig. Inte alls.

 

 

Vad som också gör mig lite ledsen i ögat faktiskt är att jag noterat att många bloggare väljer att inte publicera min kommentarer. Jag förstår att man som nästanfrisk inte riktigt orkar gå in här och läsa för jag kan vara rätt negativ men det känns faktiskt inte så roligt alls när man inser att jag ses som så... jag vet inte sjuk? att människor inte alls vill att jag på något vis ska förknippas med dom. Trots att mina kommentarer är sunda, genomtänka och snälla. Jag har förståelse för att man inte vill svara i min blogg men det gör mig ledsen att jag inte ens får synas med det jag skriver som är vettigt.