uppfortsomfan

Nio liggande madrasser. En enkel.

Det är tungt just nu. Det är mycket ångest och livsleda. Det är mycket som gör ont. Det är mycket som händer. Både den här veckan och förra har det varit ovanligt mycket inbokat och det märks. Det sliter på mig. Det är läkarbesök, nätverksmöten, psyksamtal, födelsedagar, 4H-kurs, sjukgymnast, besök och så en jäkla massa träning. Om någon hade förhoppning om att jag skulle dra ner på tränandet när det blev fullt upp med annat så har nog denna någon blivit besviken. Jag har bara gått upp tidigare, eller snarare tvingat mig upp för jag är väldigt ovan och har alltid varit väldigt morgontrött. Eller, alltid väldigt trött jämt. Eller hållt igång längre. Jag har passat in träningen före, efter och mellan möten och tider att passa. Jag har ökat promenadmängden för ångesten har ökat.

 

Det är så svårt att hålla isär anledningarna till mitt tränande. Jag promenerar för att jag älskar att gå och gillar att vara ute. Jag promenerar för att det så länge jag kan minnas har varit mitt sätt att hantera ångest (icke matrelaterad) och jag promenerar i panik för att göra av med energi. En av anledningarna är bra, en är okej och en är usel. Jag vill ju inte helt sluta gå ut och gå bara för att jag ibland gör det av fel anledning. Jag måste bara bli bättre på att reda ut varför jag går.

 

Det är samma sak med träningen. Jag älskar att träna. Det är verkligen underbart. Framförallt älskar jag att klättra. Klättringen är den enskilt största anledningen till att jag äter såpass bra som jag ändå gör. Jag vill orka klättra, jag vill kunna utvecklas. För att kunna utvecklas inom klättringen behöver jag naturligtvis klättra. Jag behöver också styrketräna. Som en vis människa sa så ska man alltid vara lite starkare än man behöver vara för uppgiften. Det minskar skaderisken ganska ordentligt och det blir lättare att fokusera på andra detaljer som kan föra en framåt. Sedan vill jag också hålla igång konditionsträningen litegrann. Inte för att den är så våldsamt viktig för klättringen men det är skönt att ha någon form av distansork. I nuläget blir det oftast fem, ibland fyra, klätterpass, ett pass på gymmet och ett eller två löppass. Minst ett av klätterpassen kör jag också styrketräning och sju dagar i veckan kör jag mina rehabövningar. Helt sanningsenligt så vet jag inte vad jag skulle prioritera bort för att få en vilodag. Löpningen och gymmet är uteslutet för det kör jag ju bara ett eller två pass per vecka. Klättringen är så kul att jag inte vill dra ner. Och ja. Den är ångestdämpande, jag mår alltid betydligt bättre i klätterhallen. Igår var jag så fruktansvärt nere, arg och ångestfylld på väg dit och väl där släppte jag nästan allt och trivdes och hade kul.

 

Men jag vet, det är för mycket. I helgen satt jag med ben som värkte ordentligt. Varje kväll känner jag mig helt slut. Jag älskar det ju. Det är en av mina största rädslor med en eventuell behandling för matproblematiken, att någon ska ta min träning ifrån mig. Majoriteten av mina pass genomförs för att JAG vill. För att jag älskar att träna och alltid har gjort. Det enda jag vill ändra på är att dom få gåner JAG inte vill så ska jag kunna låta bli utan att kompensera med att äta mindre eller få ångest. Annars är jag rätt nöjd faktiskt.

 

4H-kursen? Tja alltså, ämnena är intressanta i princip. Jag gillar djur och är inte rädd att jobba fysiskt. Men alltså. Nivån känns som den är för lågstadiebarn allra högst. Jag är trött på att bli bemött som om jag vore förståndshandikappad bara för att jag råkar vara sjuk och sjukskriven. Jag har en hjärna. En mycket bra sådn faktiskt och mitt problem med jobb eller studier ligger inte i att saker är för svåra ur det perspektivet. Jag har hitills lärt mig.. att ryafår ganska lätt får problematiska förlossningar. Det upprepade nämligen kursledaren sisådär sju gånger vid första tillfället. Övrig tid har hon mest ägnat åt att säga saker som att "nu ska vi prata om säkerhet, det finns ju såklart massa säkerhetsrutiner i stallet för vi har ju en massa barn här och då kan det ju gå illa om man har otur". Följt av.. kanske med tur ett exempel på dom här rutinerna. Detta under ett tvåtimmarspass som skulle ägnas åt rasteori och säkerhet i arbete med djuren.  Jaja, det är bara två gånger kvar och jag har gjort ett djupt intryck genom att gå i koppel med hennes sexmånaders valp. Det var inte svårare än kommunikation. Positiv förstärkning med uppmuntrande ord och beröm när det är rätt. För mig så basic att jag inte ens förstår hur folk som jobbar heltid med djur inte är mer insatta i det.

 

 

För att muntra upp det här långa tunga inlägget så kommer här lite bilder från mobilen.

 

Tierra boulderbattle

 

Väder på kvällspromenad

 

Jag och djävulen på tröjan ler nästan lika mycket.

 

Provar shorts i bästa oranga färgen.

 

Världens socialaste skitfia väntar på mattes uppmärksamhet.

 

Så här såg jag ut igår.

Hej.
Låter lite som att du har hamnat i en ond cirkel pga av träningen som du både älskar och i vissa fall ger dig ångest :(.
Har tyvärr inget botemedel eller knappt några råd att ge då det ändå lite som mitt kontrollbehov som jag har lidit av i många år (nu är det ju dock bättre och under "kontroll).
Det där med att klättra är något som jag måste prova!! Det ser så otroligt roligt ut och jag tror verkligen att det skulle passa mig. Så fort jag mår bättre så ska jag verkligen testa det.

Lev väl / Nina

du BEHÖVER vila Hanna!!!! testa några dagar utan att träna och se vad som händer. antagligen inget farligt, men det finns ju bara ett sätt att ta reda på det.


sv: ja, verkligen!!!!! var inne på Cubus, plockade upp ett par byxor utan att titta på storleken (skulle bara se hur de såg ut) och jag tänkte, kan man ens vara så här liten?!?!?!?? så kollade jag på provdockan och tänkte att "tja, de kaaanske skulle gå på den..." man känner sig som en elefant i klädaffärerna....

ah okej, det är ju bra för en del så ville bara tipsa. men nej, inte anpassat för någon som tränar mycket. jag ville inte heller använda mig av det för det kändes som jag gick bakåt då, det kändes bara mer sjukt att mäta upp och jag ville inte bli beroende av något mer liksom. så jag förstår dig!

"Det är så svårt att hålla isär anledningarna till mitt tränande. Jag promenerar för att jag älskar att gå och gillar att vara ute. Jag promenerar för att det så länge jag kan minnas har varit mitt sätt att hantera ångest (icke matrelaterad) och jag promenerar i panik för att göra av med energi. En av anledningarna är bra, en är okej och en är usel. Jag vill ju inte helt sluta gå ut och gå bara för att jag ibland gör det av fel anledning. Jag måste bara bli bättre på att reda ut varför jag går."

Det där hade jag kunnat skriva, verkligen. Det samma gäller ditt förhållande till träning. Jag känner precis likadant. Träna är fantastiskt och ingen får ta min träning ifrån mig. Dock har jag dragit ned en aning på den nu (egentligen beror det främst på att jag ibland har ångest som är så stark att jag helt enkelt inte kan ta mig utanför dörren), och försöker tänka att om jag aldrig vilar skulle jag kanske skada mig på riktigt tillslut. Och vara tvungen att vila totalt under kanske flera månader. Det skulle vara en sådan katastrof, att den tanken trots allt kan motivera mig till att inte helt gå under av ångest trots minskad träningsdos.

Kramar.

Intressant! Är avundsjuk. Skulle också vilja ha ett bra och lätt löpsteg. Tycker mer det är imponerande när det inte ser ut som att folk tar i men man ändå ser att folk gör det!:)

Hahhha . Ta det som att han känner dig! xD

Först och främst kan du ju faktiskt minska ner på promenaderna. Rehabträningen är ju viktig så den kan du inte strunta i, men är det ett måste att göra den exakt varje dag?
Jag beundrar dig för allt du orkar, men jag är så rädd att du totalt kör slut på dig och kanske inte ens kommer kunna klättra då. Snälla lugna ner dig lite.
kram

Så som du tränar och rör på dig är din trötthet inte obefogad kanske? Är den verkligen på rätt nivå menar jag? Friskhetstänk alltså?

Hm det låter inte som din nivå riktigt. Du är både smart och kunnig på det området sen tidigare så inte rätt ställe för dig att lägga energi på. :S

Det är inte heller meningen att djur ska fatta det själva, de är inte riktigt skapta för det. Så i sig är det ju betryggande att man behöver lägga så mycket tid på uppfostran och stimulering.

Hm, ja, alltså egensinniga djur du har också? :P Som det ska vara för att man riktigt ska gilla dom.

Sant, är inte alla veterinärer heller som kan. Antar att jag/vi i min familj är lyckligt lottade som har en privat veterinär som är specialutbildad så hennes tips har alltid fungerat för våra hundar. Och för oss hundägare när det behövts sådana råd också. Men det är ungefär all erfarenhet jag har av veterinärer som vi frågat också.
Men proteiner är nyttigt för de flesta, inte alla, men många levande varelser. I olika former, men det behövs också.
kramar