uppfortsomfan

Igår hörde ju min samtalskontakt av sig. Han skickade ett sms där han frågade om jag skulle dyka upp idag på den vanliga tiden vi haft. Som om inget hänt. Som om vi inte hade haft en månads uppehåll och total tystnad från båda håll. Jag var väldigt nära att säga nej. Att fortsätta ensam och stänga in mig i mig själv, gömma känslorna i någon vrå i kroppen och med våld försöka hålla dom där. Väldigt, väldigt nära. Men jag gick dit. Jag bestämde mig för att ge det hela en chans.

 

Nästan det första han frågade var självklart vad som hände när vi sågs sist. Varför jag reagerade som jag gjorde. Det som jag inte alls har någon lust att prata om. För jag skäms så det gör ont i kroppen. Jag tycker det är brutalt jobbigt att jag reagerade som jag gjorde. Jag förstår ju, jag vet varför han måste glesa ut kontakten med ett flertal patienter. Jag är inte dum, jag är logisk och smart. Jag förstår. Men det hjälpte inte. Jag bröts ihop och kände knytnävsslaget i magen. Inte han också. Inte han av alla människor. Han som faktiskt stått ut med mig så länge som han gjort. Ville inte höra, ville inte känna. Varför gör dom så? Jag vet inte hur många gånger jag sagt till honom att jag inte förväntar mig så mycket eftersom jag vet att han bryr sig för att han har betalt att göra det. Det är ju inget konstigt i det, det är så hans yrke fungerar. Varje gång så säger han att det inte är så. Att han bryr sig. Varför gör dom så? När det uppenbart inte är så.

 

Jag orkade och ville inte prata med honom om det. Jag vet inte vad jag ska säga. Att jag hade en reaktion som jag inte ville ha och att det egentligen inte hade särskilt mycket med honom att göra. Mer med mitt hat mot hur jag tog informationen. Jag kan inte förklara den känslan eller reaktionen för jag förstår den inte själv. Med det skadade förtroendet till honom som i första hand nog mer kommer ifrån att han inte hörde av sig när det sket sig än något annat så är jag inte alls bekväm i att ta upp det.

 

Han bokade in en ny tid om två veckor. Jag vet inte om jag vill gå. Jag vet inte vad jag ska säga. Jag har nog gett upp. Jag har skjutit honom längre ifrån mig för jag orkar inte reagera så igen. Stänger ner och sluter mig.

 

 

Innan vi åkte till fjällen fick jag också ett brev. Ett brev med kallelse till utredningen jag köat till i nästan två år. För det där med vårdgaranti fungerar inte så värst bra. Hur som helst. Jag är så ologisk så jag vill knappt göra den längre. Jag är trött på vården och rädd. Inte för att direkt skulle vara ett nederlag att inte ha en aspergerdiagnos eller drag av det, det är ju skönt om man är fungerande på något vis mitt i allt elände, men jag är så skadad av vården. Jag tror inte att jag kan vara sjuk eller ha problem för under hela min vårdtid har jag behandlats som att jag inte vet något om mig själv, som jag inte förstår, som om jag inte kan. Så just nu sitter jag och tycker att det är jobbigt och att jag är fel som ens har stått i kö. Att ta upp tid och slösa på pengar nu känns så onödigt. Jag var i stort sett likadan med diskbråcket. Trots att jag uppvisade mer eller mindre alla symptom så var jag nästan säker på att magnetröntgen skulle vara felfri. Tack vården, tack. Jag tror att jag är hypokondrisk för att jag blivit misstrodd i så många år.

 

 

Nu ikväll åkte min vän hem. Det tog ungefär två timmar för mig att landa i vardagen och då kom ångesten, meningslösheten och tomheten och kastade sig över mig och jag ser ingen anledning till att leva.