uppfortsomfan

Det är onsdagmorgon och klockan är strax före sju. Jag siter under mitt täcke med en kopp te bredvid mig. Ute är det kyligt men inte kallt. Det är ljust och jag har öronen fulla av välbekanta toner och ord. 

 

Det kunde varit så bra. Jag har alla förutsättningar här hos mig. 

 

Istället är det tårar som bränner. Det är en stark känsla av att allt är meningslöst. Värdelöst. Istället är det en ångest som får magen och själen att slå knut på sig själva. Får mig att vilja krypa ner under täcket, forma kroppen till en boll och bara försvinna och slippa känna och tänka. Men det går inte. Jag måste finnas i världen, jag måste tänka, känna, uppleva och genomlida. För det är det som förväntas. För det är det som krävs. Skulle jag försöka avsluta skulle jag med alla tillgängliga medel (och några till) försöka förhindras. Jag skulle bli inlåst, fasthållen. Omvärlden kräver att jag finns här. Att jag upplever och känner. 

 

 

Idag ska jag till capio. Det är stepwise som väntar. Jag vill inte. Jag har inte där att göra. På riktigt. Jag äter flera gånger varje dag. Jag äter godis, kakor, fett, pasta, popcorn och använder mellanmjölk. Jag har en normal vikt. Dessutom är jag värdelös för det jag eventuellt behöver hjälp med tar jag ändå inte till mig. Jag är värdelös för jag kan inte ta emot behandling. Jag vet att jag bett om det här men jag vill inte längre. Jag orkar inte vara så stor som jag är och samtidigt försöka lura någon att jag har problem. Eller, att någon ska behöva lägga tid på dom larviga småsaker jag ibland uplever som jobbiga. Jag skäms för att jag inte är sjuk nog och den här gången är jag verkligen inte det. Jag orkar inte för jag vet att det bara kommer bli resurser slängda i sjön. Jag är fel, jag gör fel och jag känner fel. 

 

Dessutom vill jag inte offra min träning. Jag vill inte äta risifrutti och japp till mellanmål. Jag vill inte äta miniportionerna som är "normala", jag vill inte vara hungrig konstant på grund av småätandet ett matschema innebär. Jag vill inte vara hungrig när jag borde vara proppmätt för det är alla andra som äter enligt enheternas schema. Jag vill inte gå upp i vikt. Jag är för fasen normalviktig. Läkaren jag träffade där i juni var överlag bra men vet ni vad hon gjorde när jag sa att jag tenderar att lägga på mig väldigt lätt och att jag går upp fort av det som dom anser att man ska stå still på? Hon drog på munnen. Det var det där "så säger alla men det är inte sant, dom bara tror det för dom är sjuka, alla fungerar likadant så det så". Det där jag vill trycka upp i ansiktet på folk och gnugga in så dom får frätskador av sina egna ord. För alla är inte lika, samma sak fungerar inte för alla. 

 

Därför vill jag inte dit. Jag kommer åka ändå. Jag är duktig, lydig och snäll. Jag har en tid, jag uteblir inte. Det är inte så jag fungerar. 

 

Det gör så ont.