uppfortsomfan

Hello darkness ny old friend

I've come to talk to you again

 

 

Jag har varit off, borta. Både fysiskt och mentalt. Förra lördagen var jag ensam hemma. De slutade men en tur till akuten och alldeles för lite sömn. Att komma in och få höra att det är mycket, att dom måste väcka jouren är hemskt. Det är inte så att man står högt i kurs från början när det är självförvållat, att dessutom vara orsak till att jouren får komma gör inget bättre. Ja jag skäms. 

 

Söndag förmiddag när jag var trött och Jonathan precis kommit hem från sin kompis där han sovit så väckte han Alinda. Det var ingen rolig upptäckt, hon kunde knappt stå upp, verkade yr, åksjuk och matt och trött. Vi avvaktade lite, försökte få i henne vätska. Det var en varm dag och vi tänkte att det kanske var uttorkning och vätskebrist. Hon blev inte ett dugg bättre så vi fick bege oss till veterinären. Gick igenom dom vanliga misstankarna man har med en iller, uttorkning, insulinom, föremål i tarmen. Inget gav egentligen något svar, hon hade tecken på en infektion i kroppen så vi fick recept på antibiotika och hon vätskades upp innan vi åkte hem. 

 

Hon fick medicinen och fyrtiofem minuter senare kom den upp tillsammans med galla, eftersom damen varit sjuk och dålig hade hon inte ätit frukost och med andra ord inte fått i sig något alls på närmare ett dygn. Vi avvaktade lite till, försökte muta i henne grädde som brukar vara populärt men hon vägrade. Hon vinglade och sjönk ihop när hon gick och gick direkt och la sig om man satte ut henne på golvet så efter några timmar packade vi in oss i bilen igen och fick åka till Uppsala och jourveterinär. 

 

När vi kom fram var Alinda riktigt dålig. Hon såg liten och tufsig ut, svarade inte direkt på stimulans, kunde inte gå riktigt, gick bara i cirklar och hade börjat gå med huvudet tiltat. Både vi och veterinären kom väl fram till att det var någon form av balansproblem, frågan var bara om det satt i hjärnan i form av tumör eller infektion eller om det med lite tur var något som satt i örat, en infektion då förslagsvis. Det enda sättet att bevisa det på ett såpass litet djur är egentligen att göra en ct eller starta en behandling och hoppas på att det blir bättre. Vi vågade inte ta hem henne med tanke på hur dålig hon var utan fick lämna henne för att påbörja behandling med antibiotika, vätska och kortison. 

 

Följande förmiddag var hemsk, bara en enda lång lång väntan på att veterinären skulle ringa upp så vi kunde fatta beslut om vad som skulle göras. När hon äntligen ringde var det inga jätteroliga nyheter, Alinda var fortfarande mycket dålig. Vi funderade på att lägga pengar på att göra en ct för att få reda på om det ens fanns någon chans att hon kunde bli bättre men det visade sig att det inte var möjligt att få till det förrän tidigast en två dagar senare. Efter en minst sagt tung och gråtfylld diskussion hemma bestämde vi tillsammans med veterinären att vi skulle komma in och titta på henne och se om vi som sett henne igår också kunde se någon förändring. Hon hade överhuvudtaget inte ätit något utan med andra ord svultit i ett och ett halvt dygn. Både jag och Jonathan var mer eller mindre helt säkra på att vi skulle få åka dit och fatta beslutet om att avliva henne. Fast det kändes rätt hopplöst packade jag med två kycklinghjärtan för att se om det gick att muta i henne något. 

 

Vi anlände dit, fick Alinda inburen i ett rum och så öppnade vi buren och det var en helt annan iller än kvällen före. Hon verkade fortfarande lite yr och hon gick lite bredbent med bakbenen som för att hålla balansen men blicken var mer vaken, hon var med i vad som hände omkring henne på ett helt annat sätt. Jag provade att ge henne lite vetegroddsolja och hon var väldigt sugen så jag tog fram ett hjärta och hon var vrålhungrig, det var borta på mindre än en halv minut och nummer två försvann lika fort. Jag tror nog aldrig jag varit lika glad över att se en iller äta. Vi var rörande överens om att hon hade blivit otroligt mycket bättre och enligt veterinären var det jätteskillnad från när hon hade rondat på morgonen så vi bestämde oss för att ta med fröken hem med recept på antibiotika och kortison för fortsatt behandling hemma. Nu när hon åt med god aptit kändes det som att det var betydligt mer lätthanterligt. 

 

Första natten var hon pigg som en lärka efter att ha ätit stora mängder mat och väckte min vän som skulle passa dom genom att hoppa upp i soffan, som är hög, ungefär en gång i timmen. Hon har fortsatt bli bättre och piggare och är praktiskt taget helt sitt normala peströviga jag igen=) För tillfället står hon och kraffsa på köksdörren som jag stängde eftersom hon och Zombie inte var helt sams. Jag trodde tiden med vår fantastiska lillskit var slut. Hela bilresan till Uppsala på måndagen satt jag och förberedde mig på att få säga hejdå till en iller till. Jag är otroligt tacksam för att det inte blev så, för att älskade skitungen svarade på behandlingen.

 

Vi tog det aningen svårfattade beslutet att direkt dagen efter att vi hämtat henne åka till gotland. Vi hade biljetterna bokade och betalade och ville verkligen dit. Med en erfaren illerägare som vakt som kunde sköta medicineringen och bara en 35 minutersflygning hem bestämde vi att vi kunde åka och ändå känna oss lugna. Särskilt efter att ha sett den enorma förbättringen som kom med behandlingen.

 

Vi fick nästan tre dagar i Visby. Det regnade en del men vi hann bada och ha picnic. Det var fint förutom att jag då självklart hade matångest så det skrek om det. Trots att vi knappt satt still. 

 

Nu är jag hemma och det är kaos i min värld. Jag är tjock, ja jag har gått upp. Jag är stressad så det är rent sorgligt. Min mens har uteblivit. Jag kan lova alla att det inte har med maten att göra, jag är inte heller gravid. Det är mest troligt bara ren psykisk stress och utmattning. Jag är som så många gånger förr helt färdig för avdelningsvård. Jag har precis ingenting i någon energireserv, jag vill bara försvinna. Faktum är att jag bara vill packa min ryggsäck, lämna allt onödigt och börja gå. Försvinna. Fast jag kan varken göra det eller lägga in mig fast jag helt uppenbart är ett vrak. Jag mår sämre än jag gjort på ett bra tag. Men jag kan inte låta mig själv göra det, jag sätter upp masken och spelar teater till och med för mig själv. Kan inte släppa taget. Jag fortsätter bara vara och må dåligt och önska mig härifrån.